- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
397

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

397

rien och hört ljudet af trumman, vid hvilkens slag de
saliga andarne derstädes dansade och firade sina lustbarheten
Han sökte genom dessa sina berättelser om den
lycksalighet, med hvilken den store Anden der belönade sina goda
barn, beveka dem, som hörde honom, att här lefva så, att
de utan fruktan kunde beträda själarnes brygga till
odödlighetens land.

Om verldens, menniskornas och tingens skapelse göra
sig Indianerne de mest vidunderliga föreställningar och hafva
i detta fall de mest besynnerliga traditioner och allegoriska
berättelser. De anse sig sjelfve såsom landets urinnebyggare,
och att de hafva haft sin upprinnelse i grottor eller andra
jordens innandömen, hvarifrån de, enligt sägen, på rötterna af
en stor vinranka uppklättrade till jordens yta. Berättelserna
om huruledes en björn eller en mammot-tjur kommit
springande ifrån öster till vester och med sina fötter i den lösa
jorden gjort stora hålor, som sedermera blifvit fyllda med
vatten och nu äro de stora insjöarne — huruledes en hel
stam fördes öfver Mississippifloden på en vinranka —
huruledes en örns vingar frambragte thordönet, och dess
gnistrande ögon blixten — huruledes menniskor på en osynlig stig
klättrade upp till himmelens blå hvalf — huruledes en liten
gosse i sin snara fångade en solstråle — huruledes hökar
räddade skeppsbrutne seglare ur de stormande vågorna och
förde dem i lädersäckar upp på en brant klippa: dessa och
andra dylika berättelser förtäljas ännu i dag af Indianerne
med samma allvar och anspråk på trovärdighet, som
någonsin en händelse, som dagen förut tilldragit sig för allas ögon,
och det faller dem aldrig in att någonsin betvifla deras
historiska sanning.

Enligt en Potawatomis egen berättelse, anförd af
School-craft i hans historia om Indianfolken, ur hvilken jag
hämtat mycket af denna beskrifning, säga de, att när
Ketche-monedo, den store gode Anden, först skapade verlden,
uppfyllde han den med väsenden, hvilka endast sågo ut som
menniskor. De voro uppstudsige, otacksamme, elake
hundar, som aldrig upplyftade sina blickar- ifrån jorden till den
store Anden, för att tacka honom för hans godhet. Då den
store Anden förnam detta, blef han vred, vräkte dem alla i
en stor sjö och dränkte dem der. Sedan lät han vattnet
torka ut, och skapade en enda menniska, en man, af ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free