Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
de hvite männen är mycket nyttigt att kunna, är högst
skadligt för Indianerne/’
En Choctaw-höfdings tal.
En indian-agent höll för några år sedan ett långt tal
inför en stor indian-församling, i afsigt att förmå dem
öfvergifva sina dåvarande hemvist och begifva sig längre bort på
andra sidan Mississippi-floden. Han föreställde dem, att de
ej mer i dessa trakter kunde upptända sina rådseldar, att
deras krigare nu mera icke kunde der inlägga någon ära,
och att de gjorde bäst i att foga sig efter deras store faders
i Washington vilja, som för deras eget väl ville anvisa dem
nya hem och jagtmarker, der de kunde förbättra sin
ställning och emotse en lyckligare framtid.
En gammal ryktbar indian-höfding svarade honom med
ett tal, som för sin innehållsrikhet, sitt poetiskt sköna och
kraftfulla språk och den sublima känsla, som deri röjer sig,
är nästan oöfverträffligt och kan ibland hvilket folk som helst
gälla som ett prof på sann vältalighet Det är naturligt,
att, öfversatt på ett språk, och nu derifrån på ett annat,
mycket af dess ursprungliga skönhet gått förlorad.
"Broder", sade den gamle höfdingen, "vi hafva hört dig
tala till oss med vår faders, den store hvite höfdingens i
Washington läppar, och mitt folk har uppdragit åt mig att
svara dig. Den röde mannen har inga böcker; när han vill
yttra sina tankar, talar han med tungan, såsom hans förfäder
talat före honom. Han är rädd att skrifva. När han talar,
vet han hvad han säger. Den store Anden hör honom.
Skrifva är de bleka ansigtenas uppfinning; det föder
villfarelser och oenighet Den store Anden talar, vi höra honom
i åskan, i de susande vindarne och i de mäktiga vågorna—
men ban skrifver aldrig.
Broder, då vi voro unge, voro vi starke; vi stridde vid
eder sida; men nu äro våra vapen brutna. I hafven till—
vext i styrka; mitt folk har blifvit ringa.
Broder, min röst är svag; du kan knappt höra mig.
Det är icke en krigares seger-rop, utan ett barns klagan.
Jag har förlorat min stämma i sorg öfver mitt folks olyckor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
