- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
424

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De saliges ö eller jägarens dröm - Indiansk serenad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vänd åter till ditt folk, och verka en god menniskas verk!
Du skall en lång tid blifva din stams höfding. De reglor,
du skall följa som dess styresman, skola förkunnas dig af
mitt sändebud, som vaktar ingången till detta land. När
han återgifver dig din kropp, skall han säga dig hvad du
har att göra. Lyssna till honom, och du skall sedan få
återse den ande, som du följt hit, men som du nu måste
lemna qvar. Hon har vunnit nåd och skall alltid förblifva här
likaså ung, likaså lycklig som hon var, när jag först kallade
henne bort från snölandet.”

När rösten tystnade, vaknade den unge krigaren. Det
var en dröm, en syn, och han befann sig ännu i snöns och
hungerns, i dödens och tårarnes bittra land.

*


Indiansk serenad.


<poem>
Vakna, skogens blomma, ängens sköna fogel.
Vakna, vakna, du med hindens ögon.
När du ser på mig, är jag lycklig, liksom blommorna när de upplifvas af daggen.
Andedrägten från din mun är ljuflig som blommornas doft om morgonen,
        ljuflig som deras doft om aftonen i månaden, då bladen vissna.
Sjuder blodet ej i mina ådror emot dig, liksom den porlande källan lyfter sig
        emot solen i de ljusa nätternas månad?
När du är mig nära, stämmes hjertat till sång liksom trädens dallrande grenar
        af vinden i smultronmånaden.
När du, min älskade, icke är glad, då är mitt hjerta förmörkadt, liksom den skimrande floden,
        när molnens skuggor utbredt sig deröfver.
Ditt leende gör mitt oroade hjerta strålande, liksom solen låter de små böljorna,
dem den kalla vinden uppväckt, dallra likt guld.
Jag — — betrakta mig mitt klappande hjertas blod!
Jorden ler, vattnet ler, himmelen ler, men jag kan icke le, när du icke är hos mig.
Vakna, vakna, min älskade!

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free