- Project Runeberg -  Minnen från Havet och Kriget /
55

(1872) Author: Johan Alexander Edgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

55

innehållsrika äro ej dessa få ord, då vetenskapen kastar sitt
ljus på dem!

Stolt ilade det svarta skeppet fram öfver vågen och
kraftfullt kämpade det med sjö och storm. På Golfströmmen
uppstod en långvarig, hård by. Under tiden försänktes hafvet
i nattligt mörker. Den häftiga vinden tjöt förbi tackel och
mast, och saltskummet flög öfver relingarna. Askan hade
öppnat sin väldiga kanonad, och blixtarne lekte en vild lek
omkring skeppet, alltemellanåt sändande en stråle in mellan
segel och tåg. På hvarje masttopp brann en klar låga, ett
elektriskt fenomen, som i gamla tider framkallade underliga
sägner. Då elementernas strid var öfver, sam skeppet lugnt
som förr mot söder, fram öfver hafvet. Tropikerna
uppnåddes snart och en herrlig nordostpassad fyllde våra breda segel.
Dag efter dag lopp färden med jemn och hastig fart utöfver
det djupa, blåa hafvet. Små hvita molntappar seglade här
och der mot söder och gjorde ett behagligt afbrott mot det
varma mörkblå himlahvalfvet; och om natten kastade månen
sitt silfversken utöfver de ständigt lekande böljorna, och
nattens mångtusen klara stjernor lyste klarare än någonsin på
seglarens spårlösa väg.

Om några dagar böljade molnen åter samlas, passaden
aftaga och vinden blifva ostadig. Häftiga, korta byar
omvex-lade med stiltje; och de ymnigaste störtregn jag någonsin
skådat, öfversköljde skepp och folk. Yi befunno oss nu under
eqvatorn, der passaderna möta hvarandra och hettan skulle
vara nästan oiidelig, om icke försynen så anordnat naturens
lagar, att just här i stiltjeregionens lugn solens strålar skulle
så mycket som möjligt utestängas af täta molnlager.

Sydostpassaden började emellertid att låta känna utaf
sig. Åter klarnade himlen, och åter jemnades farten. Friskt
blåste det och friskt gick färden, ännu alltjemt mottsöder.

Då jag reste från mitt svenska hem hade jag kommit
öfverens med mina föräldrar, att vi skulle emellanåt se på
Carlavagnens stjernor och då komma ihåg hvarandra. Vi torde
ju på detta sätt på samma gång fästa blicken på samma
föremål — huru kärt skulle icke det vara! Men då vi började

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:04:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnenhok/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free