Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blad och vet, att vinden för orakelordet till den,
för vilken det är avsett?»
De voro så förskrämda, att de alla skulle ha
kastat sig på sina knän med pannan mot jorden,
om sibyllan endast hade gjort en rörelse. Men
hon satt så stilla, som om hon hade varit livlös. Hon
satt nedhukad ytterst på klippranden, och
skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten.
Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen
för att bättre se något, som tilldrog sig långt borta.
Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt!
I detsamma märkte kejsaren och alla i hans
följe hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde
se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet,
vilken tystnad! Inte en gång Tiberns dova sorl
kunde de höra. Men luften ville kväva dem,
kallsvett trängde fram på pannan, och händerna voro
stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte
förestå något förfärligt.
Men ingen ville visa, att han var rädd, utan
alla sade till kejsaren, att detta var goda järtecken:
hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud.
De uppmanade Augustus att skynda med offret
och sade, att den gamla sibyllan troligen var
uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.
Men sanningen var, att den gamla sibyllan
var så upptagen av en syn, att hon inte ens visste,
att Augustus hade kommit upp till Kapitolium.
Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och
där tyckte hon sig vandra fram över en stor slätt.
I mörkret stötte hon med foten oupphörligen emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
