Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilljublade kejsaren, var så högljudd, att den gamla
sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes
syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden
och gick fram ibland människorna. Det var, som
hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och
störtat ned över bergshöjden. Hon var förfärande
i sin ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar
kring hennes huvud, lemmarnas ledknotor voro
förstorade, och den mörknade huden klädde
kroppen, hård som träbark, med rynka vid rynka.
Men väldig och vördnadsbjudande skred hon
fram emot kejsaren. Med den ena handen fattade
hon om hans handled, med den andra pekade hon
hän mot den fjärran östern.
»Se!» befallde hon honom, och kejsaren
upplyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig
för hans blickar, och de trängde bort till fjärran
österland. Och han såg ett torftigt stall under
en brant klippvägg och i den öppna dörren några
knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung
mor på knä framför ett litet barn, som låg på en
halmkärve på golvet.
Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän
mot detta fattiga barn.
»Ave Cesar!» sade sibyllan med ett hånskratt.
»Där är den gud, som skall tillbedjas på höjden
av Kapitolium!»
Då ryggade Augustus tillbaka för henne som
för en vansinnig.
Men över sibyllan föll den mäktiga siaranden.
Hennes skumma ögon började brinna, hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
