Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Mongibello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara van, att barn kommo och satte sig i hennes
knä, då hon var hemma. Kanske hon inte skulle
märka, om också han komme? Och han försökte.
Det var så. Hon var van vid det. Hon märkte
det alls inte.
Hon endast fortsatte att tala om palatset. Där
fanns en stor praktvåning, där de gamla Alagona
hade dansat och lekt. Där var en stor sal med
en musikläktare, där voro gamla möbler och
pendyler i små vita alabastertempel, som stodo på
svart ebenholtsfot. I praktvåningen bodde ingen,
men hon skulle gå dit med honom. Kanske han
hade trott, att hon bodde i sommarpalatset? Ånej,
där bodde hennes bror, don Ferrante. Han var
köpman och hade sin bod på nedre bottnen, och
som han ännu ingen signora hade skaffat sig, så fick
allt däruppe stå, som det stod.
Gaetano undrade om det kunde gå an, att
han satt kvar i hennes knä längre. Det var
underbart, att hon ingenting märkte. Och det var en
lycka, för eljest skulle hon ha trott, att han hade
slagit ur hågen att bli munk.
Men hon var just nu mer än någonsin
upptagen av sitt eget. Det flammade upp litet rött på
hennes kinder under allt det bruna, och hon gjorde
ett par de allra lustigaste höjningar på ögonbrynen.
Så började hon tala om hur hon själv hade det.
Det tycktes, som skulle donna Elisa ha det
allra minsta huset i staden. Det låg mitt emot
sommarpalatset, men det var dess enda förtjänst.
Hon hade en liten bod, där hon sålde medaljonger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
