Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. San Pasquales klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAN PASQUALES KLOCKOR 107
i Diamante skulle hava stenat henne, om de hört
henne.
Hon frågade Gaetano om han någonsin hade
sett den svarta madonnan i domkyrkan. Hon hade
inte sett henne förrän i går. Madonnan hade
törhända ställt sig i ett så mörkt hörn av domen, för
att ingen skulle kunna se henne. Hon var ju svart
och hade ett galler framför sig. Ingen människa
kunde se henne.
Men i dag hade donna Micaela sett henne.
I dag hade madonnan haft en festdag, och hon
hade varit nedflyttad ur nischen. Golv och väggar
i hennes kapell hade varit klädda med vita
mandelblommor, och hon själv hade stått nere på altaret,
mörk och hög, omgiven av den vita blomprakten.
Men då donna Micaela hade sett bilden, hade
hon råkat i förtvivlan. Ty den bilden föreställde
ingen madonna. Nej, den hon hade bett till var
ingen madonna. Å, en skam, en skam! Det var
alldeles tydligt en gammal gudinna. Den, som hade
sett något, kunde inte misstaga sig på sådant. Hon
hade inte krona, utan hjälm; hon hade inte ett barn
på armen utan en sköld. Det var en Pallas Athene.
Det var ingen madonna. Ånej, ånej!
Det var här i Diamante man skulle dyrka en
sådan bild! Det var här man skulle ställa upp en
sådan hädelse och dyrka den! Visste han vad
som var den värsta olyckan? Deras madonna var
så ful. Hon var förvittrad, och hon hade aldrig
varit något konstverk. Hon var så ful, att man
inte kunde tåla att se på henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
