Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. San Pasquales klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAN PASQUALES KLOCKOR 111
»
Han träffade henne på takterrassen, och han
sade henne genast, att hon måste fly med honom.
Han hade tänkt på det, alltsedan de skildes.
Han hade stått inne på sin verkstad och grubblat
på allt, som hade hänt, och nu hade han kommit
till klarhet.
Hon var en ros, som den starka siroccon hade
ryckt från dess gren och omilt virvlat bort genom
luften, för att hon skulle få dess bättre vila och
skydd vid ett hjärta, som älskade henne. Hon
skulle förstå, att Gud och alla helgon önskade och
begärde, att de skulle älska varandra, eljest skulle
inte de stora olyckorna ha fört henne i hans
närhet. Och om madonnan nekade att hjälpa
henne, så var det därför, att hon ville lösa henne
från hennes trohetslöfte till don Ferrante. Ty alla
de himmelska visste, att hon var hans, Gaetanos.
För honom var hon skapad, för honom hade hon
vuxit upp, för honom levde hon. Då han kysste
henne på vägen i månskenet, hade han varit som
ett borttappat barn, som länge hade irrat i
ödemarken och nu äntligen kommit till hemmets port.
Han ägde ingenting, men hon var hans hem och
hans härd, hon var den arvedel, som Gud hade
ämnat honom, det enda, det enda i världen, som
var hans.
Därför kunde han inte lämna henne efter sig.
Hon måste följa honom, hon måste, hon måste.
Han låg alls inte på knä för henne. Han stod
och talade till henne med knutna händer och flam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
