Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. San Pasquales klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAN PASQUALES KLOCKOR 119
Det är intet tungt arbete att få klockorna att
ringa, men de äro dock inte så lätta, att de kunna
svinga alldeles av sig själva. Den, som har sett
gamle Fra Felice från franciskanerklostret, hur han
satte foten i repklykan och trampade upp och ned
för att få dem i gång, kan nog veta, att klockorna
inte kunna börja ringa utan hjälp.
Men det var just vad de gjorde den
morgonen. Repet satt stramt fastbundet vid en krampa
i väggen, och det var ingen, som rörde vid det.
Icke heller satt någon uppkrupen under huven
på taket och satte dem i gång. Man såg tydligt
klockorna, hur de svängde fram och tillbaka och
hur kläpparna slogo mot malmgapen. Det kunde
inte förklaras hur de hade kommit i rörelse.
Då donna Micaela vaknade, voro klockorna
redan i gång, och hon låg länge stilla och
lyssnade och lyssnade. Hon hade aldrig hört något
vackrare. Hon visste inte, att det var något under,
men hon låg och tänkte på att detta var härligt.
Hon låg och undrade om verkliga malmklockor
kunde ljuda på det sättet.
Man kan ju heller inte veta vad det var för
malm, som klingade i San Pasquales klockor den
dagen.
Hon tyckte, att klockorna sade henne, att nu
skulle hon vara glad, nu skulle hon leva och
älska, nu skulle hon gå emot något stort och
skönt, nu skulle hon aldrig mer ångra och aldrig
vara sorgsen.
På började hennes hjärta dansa i något slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
