Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. San Pasquales klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
ANTIKRISTS iMIRAKLER
biktbarn, att de måste sitta i biktstolen hela dagen,
och fastän gåva vid gåva uppradades framför
helgonens altaren.
Inte ens Vincenzo da Lozzo, brevskrivaren,
fröjdade sig åt dagen, fastän man belägrade hans
skrivbord under rådhusloggian och gärna ville
betala honom en soldo ordet, om man blott på denna
yttersta dag fick skrivet ett avskedsord till de
älskade frånvarande.
Det var ingen möjlighet att hålla skola denna
dag, ty barnen gräto oavbrutet. Men vid
middagstiden kommo mödrarna med ansikten, söm voro
stela av skräck, och togo de små hem med sig,
för att man ändå skulle vara tillsammans, om det
hände något.
Likaså hade alla lärlingar hos skräddare och
skomakare en fridag. Men de stackars gossarna
vågade inte njuta äv den, utan sutto hellre kvar
på verkstaden och väntade.
Och det fortgick med ringandet ännu på
eftermiddagen.
Då gick den gamle portvakten i palazzo
Ge-raci, där det numera inte bor annat än tiggare, som
själv är en tiggare och går klädd i de fattigaste
lumpor, och påtog det ljusgröna sammetslivréet,
som han endast begagnar vid helgonfesterna och
på kungens födelsedag. Och ingen kunde se
honom sitta i sin portgång, iförd denna ståt, utan att
genomisas av fruktan, ty man förstod, att gubben
väntade, att ingen mindre herre än undergången
§|tulle tåga in genom den port, som han vaktade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
