Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. San Pasquales klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
ANTIKRISTS iMIRAKLER
Så fick hon höra många röster i trappan, som
från gården ledde upp till övre våningen. Hon
hörde en mängd tunga fötter komma trampande.
Hon såg människor gå fram genom den öppna
pelargången, som löpte gården runt, och som man
måste gå igenom för att komma in i rummen. Hon
såg, att de buro något tungt emellan sig, men
hon kunde inte se vad det var, därför att det var
så mycket folk.
Den bleke advokaten gick före de andra. Han
kom och sade henne, att don Ferrante hade velat
driva ut Torino ur boden, men då hade Torino
huggit honom med sin kniv. Det var ingenting
farligt. Han var redan förbunden och skulle vara
bra om fjorton dagar.
Don Ferrante blev nu inburen, och hans ögon
irrade kring rummet, inte för att söka donna
Micaela, utan cavaliere Palmeri. Då han fick se
honom, lät han utan ett ord, endast med några
handrörelser sin hustru förstå, att hennes far aldrig
skulle behöva lämna hans hus, aldrig, aldrig.
Då tryckte hon händerna mot ögonen. Vad,
vad? Hennes far skulle inte resa! Hon var räddad!
Det hade skett ett under för att hjälpa henne!
Ah, nu måste hon vara glad, vara nöjd!
Men det var hon inte. Hon kände den förfärligaste
smärta.
Hon kunde inte resa. Hennes far skulle få
stanna, och då måste hon vara trogen mot don
Ferrante. Hon kämpade för att förstå. Det var
så. Hon kunde inte resa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
