Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
ANTIKRISTS iMIRAKLER
och snören på rocken och värja vid sidan, och som
spelade så, att man sade, att hans musik var
upplyftande som Etna och mäktig som havet? Och
vem var det, som fick se en fattig, svartklädd
signorina, som inte vågade visa sitt ansikte för
människor, och gick fram till henne och bjöd henne
armen? Vem kunde det vara? Kunde det vara
don Ferrante, som hela veckan står i sin
krambod och har toppluva och kort tröja? Nej, det
kan alls inte vara möjligt. Inte kunde en gammal
köpman göra sådant?»
Don Ferrante skrattade. Så just var det han
ville, att hon skulle tala med honom. Hon skulle
också tala om för honom hur det skulle bli,
då han kom till hovet. Det skulle kungen säga,
och det skulle drottningen säga. »De gamla
Alagona ha då åter levat upp,» skulle det heta vid
hovet. Och vem har rest ätten? Man skall undra
och undra. »Den don Ferrante, som är siciliansk
furste och spansk grand, är det samme man, som
stod i kramboden i Diamante och röt åt
formännen?» — »Nej,» skall man säga, »det kan inte
vara densamme. Det kan omöjligt vara densamme.»
Don Ferrante tyckte om detta, och han ville
höra henne tala så dag ut och dag in. Han
tröttnade aldrig, och donna Micaela var mycket tålig
emot honom.
Men en dag, då hon som bäst satt och jollrade,
kom donna Elisa in. »Svägerska, ifall du äger
legenden om den heliga jungfrun av Pompeji, så
låna mig den!» bad hon. — »Vad? Skall du börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
