Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ANTIKRISTS iMIRAKLER
i den vagnen, och då de gamla Alagona hade
kommit körande framåt corson, hade folket rest sig
från trösklarna och trängts i portarna och hängt sig
ut över balkongerna för att se den. Men då hade
den dragits av smärta hästar från Berberiet, då hade
kusken haft peruk och betjänten galoner, och den
hade körts med broderade silkestömmar.
Men nu ville don Ferrante spänna sina gamla
hästar för galavagnen och låta sin gamle boddräng
sätta sig upp som kusk.
Då donna Micaela sade honom, att detta inte
kunde gå för sig, började don Ferrante gråta.
Vad skulle man väl tänka om honom, om han
inte visade sig på corson i vagn om
eftermiddagarna? Det var ju det sista, som en förnäm man
nekade sig. Hur skulle någon förstå, att han var
en ädling, om han inte fore upp- och nedför gatan
i de gamla Alagonas vagn?
Den gladaste stund don Ferrante hade njutit
efter sitt insjuknande var den, då han åkte ut
första gången. Han satt rak och nickade och
vinkade mycket nådigt åt alla han mötte. Och folket
i Diamante bugade sig och strök av sig hatten,
så att den sopade mot gatan. Varför skulle man
inte göra don Ferrante den glädjen?
Donna Micaela var också med, ty don Ferrante
vågade inte åka ensam. Hon hade inte gärna velat
fara ut, men då hade don Ferrante gråtit och
påmint henne om att han gifte sig med henne, då
hon var föraktad och fattig. Hon skulle inte vara
otacksam, hon skulle inte glömma vad han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
