Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ CANZONER
141
gjort för henne, utan fara med honom. Varför
ville hon inte åka ut i hans vagn? Det var den
yppersta gamla vagn på Sicilien.
»Varför vill du inte fara ut med mig?» sade
don Ferrante. »Kom ihåg, att jag är den ende,
som älskar dig! Ser du inte, att inte en gång din
far älskar dig? Du skall inte vara otacksam.»
På detta sättet hade han tvungit donna Micaela
att taga plats i galavagnen.
Men det gick inte så, som hon hade väntat.
Det var alls ingen, som skrattade. Kvinnorna nego
och männen bugade lika ödmjukt, som hade vagnen
varit hundra år yngre. Och donna Micaela kunde
inte läsa ett leende på något enda ansikte.
Det fanns inte heller någon i hela Diamante,
som hade lust att skratta. Ty man visste nog
hur donna Micaela hade det med don Ferrante.
Man visste hur han älskade henne och hur han grät,
då hon lämnade honom för ett enda ögonblick. Man
visste också, att han pinade henne med svartsjuka,
och att han trampade sönder hennes hattar, om
de klädde henne, och aldrig gav henne pengar
till nya klänningar, därför att ingen annan skulle
finna henne skön och älska henne. Men under
tiden sade han henne alltid, att hon var så ful, att
ingen annan än han kunde stå ut med att se
hennes ansikte. Och därför att man visste allt detta
i Diamante, var det ingen, som skrattade. Skratta
åt henne, som satt och jollrade med en sjuk man!
De äro fromma kristna i Diamante och inga
barbarer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
