Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIROCCO
140
Men denna höst voro alla vingårdar förödda
av phylloxeran. Inga druvplockare trängde sig
fram mellan rankorna, inga långa tåg av kvinnor
med fyllda korgar på huvudet ringlade sig fram
till pressarna, och om natten var det ingen dans
på de platta taken.
Och denna höst låg inte mer den klara, lätta
oktoberluften över Etnatrakterna. Utan som om
den skulle vara i förbund med nöden, kom den
tunga och förlamande ökenvinden över från Afrika
och förde med sig stoft och dunst, som förmörkade
hela rymden.
Aldrig, så länge denna höst varade, kände man
en frisk bergvind. Då blåste ständigt den
olycks-tunga siroccon.
Någon gång kom den torr och sandfylld och
så förbrännande het, att man måste stänga dörrar
och fönster och hålla sig inne i sina rum för att
inte försmäkta.
Men oftast kom den ljum och fuktig och
tryckande. Och människorna kände aldrig ro,
sorgen övergav dem inte varken natt eller dag,
och bekymren hopade sig över dem såsom
snödrivor på de höga fjällen.
Och oro kom även till donna Micaela, där
hon alltjämt satt och vaktade sin gamle man,
don Ferrante.
Under denna höst hörde hon aldrig ett skratt,
aldrig en sång. Människorna smögo förbi
varandra, så fulla av vrede och förtvivlan, att de
tycktes nära att kvävas. Och hon sade till sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
