Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
ANTIKRISTS iMIRAKLER
Ingen visste vad som skulle ske. Skräcken
tycktes göra alla vansinniga. Inlandsbönderna reste
förskansningar uppe bland bergen. I Diamante
stodo männen i stora klungor samlade på torget,
stodo där dag efter dag utan att gå på arbete.
Det såg förfärligt ut med dessa klungor av män,
som voro klädda i mörka mantlar och slokhattar.
De stodo väl alla och drömde om den stund, då
de skulle få plundra sommarpalatset.
Ju närmare man kom till dagen, då upproret
skulle bryta ut, desto sjukare blev don Ferrante.
Och donna Micaela började frukta, att han skulle dö.
Det syntes henne som ett tecken, att hon var
förutbestämd till undergång, att hon skulle
förlora också don Ferrante. Vem skulle ha någon
försyn för henne, då han inte mer levde?
Hon vakade över honom. Hon och alla
kvarterets kvinnor sutto i tysta böner omkring
hans bädd.
Men en morgon, hän emot sextiden, dog don
Ferrante. Och donna Micaela sörjde honom,
därför att han hade varit hennes ende beskyddare,
och den ende, som hade kunnat rädda henne från
undergången, och hon ville hedra döden så, som
det ännu är brukligt i Diamante.
Hon lät överdraga likrummet med svart och
stänga alla luckor, för att det glada solljuset inte
skulle komma in i rummen.
Hon lät också släcka all eld på härden, och
hon sände bud till en blind sångare, att han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
