Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
ANTIKRISTS iMIRAKLER
Liten och med krökt rygg, haltade hon fram
till kistan. Hon hade ett hopskrumpet ansikte,
hopfallen mun och slocknade ögon. Donna Micaela
sade sig, att det var hjälplösheten och vanmakten,
som hade kommit in i rummet.
Den gamla höjde sin röst och började tala i
hustruns namn.
»Min herre är död, och jag är ensam. Han,
som upphöjde mig till sin sida, är död. Hur
vidunderligt är det inte, att mitt hem har mist sin
härskare! — Varför äro luckorna för dina fönster
stängda? säga de förbigående. — Jag svarar, jag
tål inte att se ljuset, därför att min sorg är stor,
min sorg är trefaldig. — Vad? Äro så många av
din släkt bortburna av de vite? — Nej, ingen av
min släkt är död, men jag har mistat min man,
min man, min man.»
Den gamla Assunta behövde inte säga mera.
Donna Micaela brast ut i klagan. Hela rummet
fylldes av klagoljud från de instämmande
kvinnorna. Ty det finns ingen förlust så stor som
att mista en man. De, som voro änkor, tänkte
på vad de hade förlorat, och de, som ännu inte
voro det, tänkte på den tiden, då de inte skulle
kunna röra sig på gatan, därför att ingen man
ledsagade dem, då de skulle vara lämnade åt
ensamhet, fattigdom, glömska, då de ingenting skulle
vara, ingenting betyda, då de skulle bli
världens utkastade barn, därför att de inte mer hade
en man, därför att ingenting mer gav dem rätt
att leva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
