Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIROCCO
140
är den förlorade sonen, jag är Judas. Jag är
straffängeln, som driver er ut ur detta paradis,
där man äter gräs.»
Hon svarade: »Kanske tycka vi, att det, som
är, är bättre än att bli skjutna av soldaterna.» —
»Ja visst, det är bättre att svälta ihjäl. Det är
man van vid.» — »Det är inte heller roligt att bli
mördad av banditerna.» — »Men varför i all
världen låter man banditerna finnas, om man inte
vill bli mördad av dem?» — »Ja, jag vet ju,» sade
hon allt häftigare, »att ni vill, att alla rika skola
förgås.»
Han svarade inte genast, utan stod och bet sig
i läppen för att inte förivra sig. »Låt mig få tala
med er, donna Micaela!» sade han till sist. »Låt
mig förklara för er!»
I detsamma tog han på sig en tålig min. Han
talade socialism med henne, så tydlig och enkel,
att ett barn borde ha förstått.
Dock var det långt ifrån, att hon kunde följa
med. Hon hade kanske kunnat, men hon ville inte.
Hon ville inte just då höra talas om socialismen.
Det hade blivit henne så underbart, då hon
hade fått se honom. Marken hade börjat gunga
under henne. Och något härligt och lycksaligt hade
gått fram genom henne och alldeles betagit henne.
»Gud, det är han, som jag älskar!» sade hon till
sig själv. »Det är verkligen han.»
Innan hon hade sett honom, hade hon mycket
väl vetat vad hon skulle säga till honom. Hon
skulle ha fört honom åter till hans barndomstro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
