Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Sirocco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIROCCO
140
»Ah, varför ... ? Ni vet inte,» fortfor han
skrattande, »att min mästare i England själv var
socialist. Ni vet inte, att det är han, som har
infört mig i dessa åsikter ...»
Han avbröt sig och fortsatte inte ordväxlingen.
Han gick bort till bänken, där han hade suttit, då
hon kom, och hämtade en statyett. Han räckte den
till donna Micaela. Han ville liksom säga: »Se
själv om ni har rätt!»
Hon tog den och höll upp den i
månskensdagern. Det var en mäter dolorosa i svart marmor.
Hon kunde se den alldeles tydligt.
Hon kunde också känna igen den. Bilden bar
hennes egna drag. Det berusade henne för ett
ögonblick. I det nästa genomträngdes hon av fasa.
Han, som var socialist, han, som inte trodde, han
vågade skapa en madonna! Och han hade givit
bilden hennes drag! Han invecklade henne i sin
synd!
»Jag har gjort den åt er, donna Micaela,»
sade han.
Ah, eftersom den var hennes! Hon kastade
den ut över balustradkanten. Den stötte mot den
branta bergväggen, föll allt djupare, slog lös stenar
och slog sig väl själv i stycken. Äntligen hördes
ett plaskande nere i Simeto.
»Med vad rätt skär ni madonnor?» frågade
hon Gaetano.
Han stod tyst. Han hade aldrig förr sett
donna Micaela sådan.
I samma stund, som hon reste sig upp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
