Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 11. San Sebastiani fest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAN SEBASTIANI FEST
199
inte skulle hjälpa Diamante och Gaetano, om inte
de gamla Alagonas palats firade honom.
Donna Micaela kom gående, blek som en
livdömd och lutande, som hade hon blivit en
åttioårig gumma.
Hon mumlade för sig själv: »Jag gör inga
byster åt honom, jag sjunger inga sånger om
honom, jag törs inte bedja Gud för honom, jag
köper inga av hans pärlor. Hur skall han kunna
tro, att jag älskar honom? Han måste älska alla
dessa andra, som tillbedja honom, men inte mig.
Jag tillhör inte hans värld, mig kan han inte mer
älska.»
Och då hon såg, att man ville blomstersmycka
hennes hus, syntes det henne så upprörande grymt,
att hon ryckte kransen från donna Elisa och kastade
den för hennes fötter, i det hon frågade om hon
ville mörda henne.
Sedan gick hon förbi henne uppför trappan
och upp på sitt rum. Hon kastade sig på soffan
och borrade ned ansiktet i kuddarna.
Hon hade inte förrän nu förstått hur detta
yttre skilde henne och Gaetano. Folkets man kunde
inte älska henne.
Och därtill kom, att hon kände det, som hade
hon hindrat honom att hjälpa alla dessa fattiga.
Vad han måste avsky henne, vad han måtte
hata henne!
Och där kom hennes onda åter smygande
över henne. Detta onda, som bestod i att inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
