Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 11. San Sebastiani fest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
ANTIKRISTS MIRAKLER
sig och började improvisera, var han mycket dålig.
Han var sämre, än någon hade väntat. Han
stapplade fram ett par verser, men det var endast ett
upprepande av vad de andra hade sagt.
Så blev han med ens tyst och drog häftigt
efter andan. Under detta ögonblick kom en
förtvivlans styrka över honom. Han rätade på sig,
och det steg upp en smula färg på hans kinder.
»O, signori,» sade den lille Gandolfo, »låt mig
tala om det, som jag alltid tänker på! Låt mig
tala om det, som jag alltid ser framför mig!»
Och han började obehindrat och med väldig
kraft berätta vad han själv hade sett.
Han talade om hur han, som var son till
rådhusväktaren, hade smugit sig över mörka vindar
och hade legat gömd på en av domarsalens läktare
den natten, då krigsrätten hade församlat sig för
att döma över de upproriska i Diamante.
Då hade han sett don Gaetano Alagona på de
anklagades bänk i sällskap med en mängd vilda
sällar, som voro sämre än djur.
Han talade om huru skön Gaetano hade varit.
För den lille Gandolfo hade han varit som en gud
att se bredvid de förfärliga människor, som omgåvo
honom. Och han beskrev dessa banditer med deras
vilda rovdjursansikten, deras sträva hår, deras
otympliga lemmar. Han sade, att de voro sådana,
att hjärtat skälvde på den, som såg in i deras
ögon.
Dock, i all sin skönhet var don Gaetano än
förfärligare än dessa människor. Gandolfo visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
