Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Panem et circenses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PANEM ET CIRCENSES
229
han sjöng, han sjöng, så att man såg tonerna fara
som eldflugor från hans läppar och fylla luften
med jubel och dans.
Då det blev natt, tågade alla bort till den
grekiska teatern. Det var festens fulländning. Vad
hade hon inte att bjuda på därborta!
Hon hade den ryska sångerskan och den
tyska varietékonstnären. Hon hade de engelska
brottarna och den amerikanska trollkarlen. Men
vad var detta mot allt annat, mot det silvervita
månskenet och mot platsen och mot minnena! Det
var, som om de fattiga hade känt sig som greker
och kulturbärare, då de åter fingo breda ut sig på
klippbänkarna på sin egen gamla teater och mellan
scenens fallfärdiga pelare blicka ut på det skönaste
panorama.
De fattiga voro inte sparsamma, de delade med
sig av all den glädje de hade fått. De sparade
inte på jubel, de voro hejdlösa i handklappningar.
De, som uppträdde på estraden, stego ned med
en rikedom av lovord.
Det var någon, som uppmanade den engelska
signorinan att uppträda. All denna dyrkan var ju
menad åt henne. Hon borde stå öga mot öga
mot den och känna den. Och de sade henne
hur det berusade, hur det lyfte, hur det eldade.
Det förslaget tyckte hon om. Det gick hon
genast in på. Hon hade sjungit i sin ungdom,
och de engelska äro sådana, att de aldrig frukta
för att sjunga. Hon skulle inte ha gjort det annars,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
