Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Panem et circenses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
ANTIKRISTS MIRAKLER
men nu var hon vid gott lynne, och nu ville
hon sjunga för dessa, som älskade henne.
Hon kom som sista numret. Tänk er nu
vad det var att komma upp på en så gammal scen!
Det var där Antigone hade begravts levande
och Iphigenia hade offrats. Men den engelska
signorinan steg fram där för att taga emot all
tänkbar ära.
Den stormade mot henne, så snart hon visade
sig. De ville stampa sönder jorden för att hedra
henne.
Det var också ett stolt ögonblick. Hon stod
där med Etna som fond och Medelhavet som
sidokuliss. Framför henne på de gräsgrodda
bänkarna utbredde sig den besegrade fattigdomen,
och hon kände, att hon hade hela Diamante för
sina fötter.
Hon valde Bellini, vår egen Bellini. Hon ville
vara älskvärd, också hon, och därför sjöng hon
Bellini, som är född här under Etna, Bellini, som
vi kunna utantill, ton för ton.
Naturligtvis, o signore, naturligtvis kunde hon
inte sjunga. Hon hade stigit upp på tribunen
endast för att låta hylla sig. Hon hade kommit
för att låta folkets kärlek få luft. Men nu sjöng
hon falskt och svagt. Och människorna kände
varenda ton.
Det var den där mandolinistan från Neapel.
Han var den förste, som grinade med hela
ansiktet och tog en ton lika falsk som den engelska
signorinans. Sedan var det han med ansiktskräftan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
