Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Det gamla martyriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
248
ANTIKRISTS MIRAKLER
blinda fiolspelarna, fader Elia och broder Tommaso,
som annars brukade spela under mellanakterna och
under krigsscenerna.
Dessa blinda, som hade så stor förtjänst av
att sjunga i sorghusen, och som togo in summor
på summor under festdagarna, voro dyra att
avlöna. Don Antonio avskedade dem och skaffade
ett positiv.
Men detta blev hans olycka. Alla lärlingar och
bodgossar i hela Diamante upphörde att gå på
teatern. De ville inte sitta och höra på positiv. De
lovade varandra att inte gå på teatern, förrän don
Antonio hade tagit tillbaka spelmännen. Och de
höllo även sitt löfte. Don Antonios dockor fingo
uppträda för tomma väggar.
Dessa unga gossar, som eljest hellre avstodo
från sin kvällsvard än från teatern, läto bli att gå
kväll efter kväll. De voro förvissade, att de till
slut skulle tvinga don Antonio att inrätta allt som
förut.
Men don Antonio är av en konstnärssläkt.
Hans far och hans bror äga marionett-teatrar, hans
svågrar, alla hans släktingar äro män av facket.
Och don Antonio förstår sin konst. Han kan
förändra sin röst i det oändliga, han kan på en
gång manövrera en hel här av dockor, och han
kan ur minnet texten till hela cykeln av skådespel,
som äro grundade på Carolus Magnus’ krönika.
Och nu blev don Antonios konstnärskänsla
sårad. Han ville inte låta sig tvingas att taga tillbaka
de blinda. Han ville, att man skulle komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
