Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Det gamla martyriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
ANTIKRISTS MIRAKLER
läsa nio böner för den stora stenbilden, som stod
utanför kyrkan, och sedan gå, men innan hon hade
börjat bedja, hade hon märkt, att kyrkdörren stod
öppen. »Varför står San Pasquaies kyrkdörr
öppen?» sade donna Emilia. »Det har inte hänt
i mina dagar.» Och hon gick in i kyrkan.
Det enda, som var att se därinne, var Fra
Felices älskade bild och den stora kollektbössan.
Och bilden lyste så skön i sin krona och sina
ringar, att donna Emilia lockades ända fram till
honom. Men då hon så kom att se honom in i
ögonen, tycktes han henne så ljuv och trösterik,
att hon lade sig ned för honom och bad. Och
hon lovade, att om han ville hjälpa henne och
don Antonio ur deras nöd, så skulle hon lägga
en hel aftons inkomst i den stora lådan, som
hängde bredvid honom.
Efter slutad bön dolde sig donna Emilia bakom
kyrkdörren och försökte uppfånga vad de
förbigående sade. Ty om bilden därinne ville hjälpa
henne, skulle han nu låta henne höra ett ord,
som sade henne vad hon hade att göra.
Hon hade inte stått där i två minuter, förrän
gamla Assunta från domkyrkotrappan kom och
gick förbi i sällskap med donna Pepa och donna
Tura. Och hon hörde Assunta säga med sin
högtidliga röst: »Det var det året, då jag första gången
hörde Det gamla martyriet.» Donna Emilia hörde
detta alldeles tydligt. Assunta sade verkligen »Det
gamla martyriet».
Ponna Emilia tyckte, att hon aldrig kom hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
