Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Det gamla martyriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET OAMLA MARTYRIET
255
Då den utsatta kvällen kom och martyriet skulle
spelas, var ingen mer orolig än donna Micaela.
»Skall den lilla bilden hjälpa mig?» frågade hon
sig oupphörligt.
Hon sände ut sin jungfru, Lucia, för att speja.
Stod det några grupper av pojkar omkring teatern ?
Såg det ut, som om det skulle bli folk? Lucia
kunde gärna gå fram till donna Emilia, som satt
i biljettluckan, och fråga henne hur det artade sig.
Men då Lucia kom tillbaka, hade hon alls intet
hopp att ge. Det var ingen folksamling utanför
teatern. Pojkarna hade beslutat krossa don Antonio.
Mot åttatiden kunde inte donna Micaela längre
uthärda att sitta hemma i denna väntan. Hon
övertalade sin far att följa henne till teatern. Hon
visste väl, att en signora aldrig hade satt sin fot
på don Antonios teater, men hon måste se hur
detta skulle avlöpa. Det vore en sådan svindlande
stor framgång för hennes järnväg, om don
Antonio lyckades.
Då donna Micaela kom till teatern, fattades
klockan några minuter i åtta. Och donna Emilia
hade inte sålt en biljett.
Men hon var inte nedslagen. »Gå in, donna
Micaela!» sade hon. »Vi skola spela i alla fall.
Det är så vackert. Don Antonio skall spela för
er och er far och mig. Det är det skönaste han
någonsin har uppfört.»
Donna Micaela kom in i en liten teatersalong.
Den var sorgklädd, såsom de stora teatrarna alltid
voro förr i världen, då Det gamla martyriet upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
