Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Fra Felices testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
ANTIKRISTS MIRAKLER
Men då han skulle gå tillbaka in i kyrkan,
kände han ett hårt tryck över hjärtat, och det
föll honom in, att San Pasquale hade kallat ut
honom för att säga farväl. På samma gång blevo
hans ben så tunga, att han knappast kunde flytta
dem. Han kände inga plågor, men en trötthet,
som inte kunde betyda annat än döden. Han
förmådde nätt och jämnt ställa undan dammborsten
bakom dörren till sakristian, så släpade han sig
uppåt koret, lade sig på plattformen framför
högaltaret och svepte kåpan om sig.
Det var, som hade Kristusbilden nickat till
honom och sagt: »Nu behöver jag dig, Fra Felice.»
— Han låg och nickade tillbaka. »Jag är färdig,
jag skall inte svika dig.»
Det var bara att ligga och vänta, och det var
skönt, tyckte Fra Felice. Han hade inte förr i hela
sitt liv haft tid att känna efter hur trött han var.
Nu äntligen kunde han få vila ut. Bilden skulle
nog hålla kyrkan och klostret vid makt utan honom.
Han låg och smålog åt att gamle San Pasquale
hade kallat ut honom för att säga god morgon till
honom.
Så låg Fra Felice till långt fram på dagen och
småslumrade för det mesta. Ingen var hos honom,
och det kom över honom en känsla av att det
inte kunde gå an att så där smyga sig till att dö.
Det var, som om han bedroge någon på något.
Detta väckte honom gång på gång. Han borde
väl kalla prästerna till sig, men han hade ju ingen
att sända efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
