Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. En jettatore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
ANTIKRISTS MIRAKLER
skaka bort hela järnvägen. Och folket sade nu,
att man borde gå ut och riva upp vägen, så snart
en skena bleve lagd på den.
En olycksdag, en olycksdag! Donna Micaela
tyckte sig vara längre från målet än någonsin.
»Vartill tjänar det nu, att vi samla in pengar
på vår basar?» sade hon missmodigt.
Hon tycktes inte heller komma att förtjäna
pengar på sin basar. På eftermiddagen började
det regna. Det hade inte regnat så i Diamante
sedan den dagen, då klockorna ringde. Molnen
lade sig ända ned på hustaken, och vattnet hällde
ned ur dem. Man blev genomvåt, då man varit
två minuter på gatan.
Vid sextiden, då donna Micaelas basar skulle
börja, regnade det som häftigast. Då hon kom ut
till klostret, funnos inte heller några andra där än
de, som skulle hjälpa till att servera och sälja.
Hon började känna sig gråtfärdig. En sådan
olycksdag! Vad hade dragit ned all denna
motgång över henne?
Donna Micaelas blickar föllo på en främmande
man, som stod stödd mot en pelare och betraktade
henne. Nu med ens kände hon igen honom. Det
var jettatoren. Det var jettatoren från Catania,
som man hade lärt henne frukta redan som barn.
Donna Micaela gick raskt emot honom. »Kom
med mig, signor!» sade hon och gick före honom.
Hon ville gå så långt bort, att ingen skulle höra
dem, och sedän ville hon bedja honom aldrig mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
