Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 10. Falco Falcone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
ANTIKRISTS MIRAKLER
han ryter åt blommorna, att han skall trampa dem
till stoft under skinnsandalerna, om de inte foga
sig efter hans vilja.
Aldrig förr har Falco Falcone haft att göra
med blommor. Så länge han har levat, har han inte
bundit en bukett åt en flicka eller brutit en ros
för att sätta i sitt knapphål. Han har inte en
gång lagt en krans på sin mors grav.
Därför äro också de späda blommorna
upproriska mot honom. I håret och i hatten insnärja
sig blomrevor, och blomblad ha fastnat i hans
borstiga skägg. Han skakar våldsamt på huvudet,
och ärret i kinden glöder eldrött, så som det
brukade göra i forna dagar, då han kämpade med
karabiniererna.
Dock växer kransen, och tjock som en
trädstam slingrar den omkring Falcos fötter och ben.
Falco svär över den, som vore den järnbojan,
vilken en gång släpade mellan hans fotleder. Han
klagar värre, då han river sig på en törntagg eller
bränner sig på en nässla, än han jämrade sig, då
galärvaktarens piska snärtade till hans rygg.
Biagio och Passafiore, hans systerson, våga inte
visa sig, utan ligga dolda i en grotta, tills allt är
färdigt. De skratta åt Falco med full hals, ty
sådan jämmer som Falcos har inte genljudit i
stenbrottet, sedan olyckliga krigsfångar gingo där vid
sitt arbete.
Men Biagio ser upp till det stora Etna, som
rodnar i solnedgången. »Se på Mongibello,» säger
han till Passafiore, »se hur det rodnar! Det måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
