Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 10. Falco Falcone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALCO FALCONE
345
ana vad Falco sysslar med nere i stenbrottet.»
Och Passafiore svarar: »Mongibello har väl aldrig
trott, att det skulle få annat på hjässan än aska
och snö.»
Men plötsligt upphörde Biagio att skratta.
»Detta är inte bra, Passafiore,» sade han. »Falco
har blivit för högmodig. Jag är rädd, att det stora
Mongibello skall driva gäck med honom.»
De två banditerna se varandra forskande in
i ögonen. »Det är gott, om det endast är
högmod,» säger Passafiore.
Men nu se de bort på samma gång och våga
ingenting mer säga. De! är samma tanke, samma
förfäran, som har gripit dem båda. Falco är på väg
att bli vansinnig. Han är redan stundtals
vansinnig. Det går så med de stora hjälterövarna:
de kunna inte bära sin ära och sin storhet, de bli
alla vansinniga.
Passafiore och Biagio ha gått och sett det
länge, men de ha burit det var för sig under
tystnad, och var och en har hoppats, att den
andre intet märkt. Nu förstå de, att de båda veta
det. De trycka varandras händer utan ett ord.
Det är ännu så mycket stort hos Falco. De båda,
Passafiore och Biagio, skola vaka över att ingen
skall komma att märka, att han inte mer är den
han har varit.
Äntligen har Falco sin krans färdig, han
hänger den på bösspipan och kommer fram till de
andra. Sedan gå de alla tre upp ur stenbrottet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
