Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 10. Falco Falcone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALCO FALCONE
347
gärda Etnas fot. Då han hade kommit högre, hade
bragderna glesnat, men de han hade utfört hade
varit väldiga som ekar och kastanjer på det stigande
berget. Nu, då han var på storhetens höjd,
föraktade han att handla. Hans liv var så kält som
bergstoppen, han nöjde sig med att se världen
vid sina fötter. Men man borde också förstå,
att om han nu företoge något, kunde ingenting
motstå honom. Han var förfärlig som den
eldsprutande höjden.
Falco går före och talar, Passafiore och Biagio
följa honom i tyst förfäran. Helt dunkelt se de
Mongibellos väldiga sluttning med städer och fält
och skogar utbreda sig under dem. Och Falco
tycker sig vara lika väldig som allt detta!
Alltsom de sträva uppåt, omvärvas de av
tilltagande hemskhet. Det är markens gapande
rämnor, det är svavelröken ur kratern, som böljar
nedåt berget, för tung att genast höja sig i luften,
det är den ristande skakningen i berget, det är
den ständiga, dovt mullrande jordåskan, det är det
hala, knaggliga isfältet, genomforsat av
vattenbäckar, det är den orimliga kölden, det är den
bitande blåsten, som gör vandringen ohygglig.
Och Falco säger, att detta är likt honom! Hur
har han det då i sin själ? Råder där en köld och
en hemskhet, som äro jämförliga med Etnas?
De snava över isstycken, och de arbeta sig
fram genom snö, som stundom ligger alnshög.
Bergvinden håller på att kasta omkull dem. De
måste vada genom issörja och stora vatten, ty förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
