Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 10. Falco Falcone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALCO FALCONE
357
talat om den gamla Caterina, utan hade sagt så här:
»Om Caterina vill låta mig gå in i kyrkan, och om
donna Micaela Alagona kommer ner i stenbrottet
och räcker mig handen och för mig till kyrkan, så
skall jag gå till bilden.» Och från detta hade man
inte kunnat få honom att vika. Donna Micaela,
som var den yppersta och heligaste av kvinnor,
skulle komma till honom, eljest ville han inte gå.
Då Passafiore hade talat ut, håller han alltjämt
huvudet nedsänkt. Han vågar inte se upp.
Men donna Micaela tvekar inte ett ögonblick,
sedan det har blivit tal om Kristusbilden. Hon
tycks inte tänka på att Falco redan är vansinnig.
Hon talar inte ett ord om hur rädd hon är. Hennes
tillit till bilden är nu sådan, att hon svarar stilla
såsom ett kuvat och lydigt barn:
»Passafiore, jag skall följa dig.»
Sedan följer hon honom liksom gående i sömn.
Hon tvekar inte att gå med honom uppåt Etna.
Hon tvekar inte att klättra utför de branta
klippväggarna i stenbrottet. Hon kommer helt blek,
men med härligt glänsande ögon, fram till den
gamle rövaren i hans klipphåla och räcker honom
handen. Och han reser sig upp, spöklikt blek
som hon, och följer henne. Det är, som om de
inte äro människor utan spökvarelser. De röra sig
mot sitt mål alldeles tysta. Deras egen människa
är död, men en mäktigare ande för och leder dem.
Redan nästa dag förefaller det donna Micaela
som en saga, att hon har gjort något sådant. Hon
är viss om att ingen hennes egen barmhärtighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
