- Project Runeberg -  Selim Mirza /
17

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver. Vi befunno oss i nejder, besatta af fienden, och
när som helst kunde vi stöta på en patrull. Det var ju
också möjligt, att man skickade ut andra att förfölja oss.

Herr Vaucourt, som nu med ens icke kunde lägga
band på sin tunga, utgöt sig i "gränslösa" och
"obeskrifliga" tacksamhetsyttringar så högljudda, att Mirza måste
befalla honom att vara tyst.

— Hvarför det? frågade fransmannen.

— Preussarna äro kanske inte långt borta.

Avec vous, je m’en fiche, svarade han
med obegränsad tillförsikt. Hans mod var nu lika
"obeskrifligt" som hans tacksamhet.

Skogsstigen blef emellertid allt smalare. Gång på
gång, då vi skrämdes af något prasslande ljud, veko vi
af åt sidan och vågade knappt andas af fruktan att
förråda vår närvaro. En gång sprang en hind med sin unge
tvärs öfver vägen, tittade på oss och hoppade lustigt in
på en närliggande äng för att i allsköns ro beta gräs. I
dessa tider såg det ut som om sjelfva djuren hade märkt,
att människorna voro för mycket upptagna med att slå
ihjäl hvarandra för att de skulle ha tid att egna dem
någon uppmärksamhet. Än slog en trädgren oss i
ansiktet eller snuddade vid våra kläder, än gnäggade en
häst oroligt, än var det en trädstam, som i nattens mörker
antog den fantastiska skepnaden af en människa med
öppna armar eller med händerna lyftade mot himlen. Då
höllo vi inne våra hästar, herr Vaucourt kröp bakom
vår rygg, och Selim och jag redo långsamt med spända
hanar fram mot det misstänkta föremålet. Skogen
susade och regnet hade upphört, men blåsten rasade så
mycket häftigare. På den mörka himlen flögo
söndertrasade moln, som än dolde månskenet, än blottade
världsrymden, öfversållad med bleka stjärnor.

Vår kamrats nervositet började åter göra sig påmint
med högljudda jeremiader. Hvad mig beträffar, kände
jag mig fullkomligt lycklig. Denna tystnad och enslighet,
den vilda, öde skogen, natten, den friska vindfläkten,
osäkerheten och faran — allt utöfvade på mig en
ofattbar tjuskraft. Inom Paris’ murar hade det varit så
kvaft och trångt, men här andades jag ut med fulla
andedrag såsom Farys i Mickiewicz’ underbara dikt från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free