Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvar är Mirza? frågade jag.
— Han giok för att speja, svarade han och hackade
tänderna.
En kvart gick och ännu en, men Selim syntes ej till.
Nu började jag bli ängslig på allvar. Det vore det
olyckligaste och farligaste, om Mirza aflägsnat sig för
långt och sannolikt gått vilse i denna fördömda skog utan
att hitta tillbaka till oss.
Tre kvart hade förgått utan att Selim hördes af.
Jag skulle kunna aflossa ett skott eller ropa högt
för att ge honom en vägledning, men därigenom kunde
jag också upplysa en preussisk patrull om vår härvaro.
Men det var intet annat att göra. Från trädet ville jag
ej aflägsna mig, om också hela preussiska armén
omringade mig. Jag yppade min afsikt för herr Vaucourt.
Herr Vaucourt föll på knä för mig och besvor mig
att ej göra det.
— Det blir allas undergång! utbrast han.
Jag försökte med hvisslingar, men tystnad svarade
mig. Till och med den där fördömda fårstämman
förstummades. Nu skrek jag två gånger:
— Mirza, hallå!
Fortfarande tystnad.
Jag darrade i alla leder af farhåga för Selim. I detta
ögonblick var han mig kärare än allt annat i världen.
Utan lång besinning lyfte jag min karbin och aflosade ett
skott.
Ett rödaktigt ljus glänste till, och så ljöd knallen.
Hela skogen tystnade, som slagen af åskan, och endast
herr Vaucourt tjöt:
— Herre! Anamma min själ!
— Hin onde vill inte ens ta den, inföll jag otåligt.
Tystnaden varade dock endast några minuter, ty
snart tyckte sig mitt öra uppfånga ett lätt prassel af
kvistar, som om de trampats af människofötter.
Det kunde vara Selim, men det kunde ock vara
någon annan, och därför gömde vi oss, Vaucourt och jag,
bakom trädet.
I nästa ögonbliek aftecknade sig den svarta
silhuetten af en mänsklig gestalt bland snåren. Olyckligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
