- Project Runeberg -  Selim Mirza /
34

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med skimret från eldsvådan, begöto trädgården med en
mystisk glans, hälften hvit, hälften röd. Trädens löf
susade sakta, skiftande i silfver och koppar, och långa,
svarta skuggor lade sig på marken. Men i trädgården
var allt lugnt, och villans fönster voro fortfarande mörka.
Det märktes, att invånarna här voro vana vid
stridslarm och brandsken.

Allt verkade på mig så hemlighetsfullt och högtidligt:
å ena sidan den sofvande parkens melankoli och frid; å
andra sidan blodiga eldslågor, en drabbning därborta
med tumult och gny, snarlikt hafvets brus.

Allt ifrån afresan från Paris var jag så van att vara
på min vakt, att jag äfven nu ofrivilligt smög mig fram,
som om jag närmat mig en preussisk förpost.

Plötsligt fick jag se Mirza och stannade af
bestörtning.

På en bänk, i skuggan af några buskar, satt fröken
La Grange, och framför henne låg Mirza på knä och
öfverhöljde hennes hand med kyssar.

Gruppen syntes i bjärt belysning af både månsken
och lågor.

— Du min enda! min enda! — hviskade Mirja
lidelsefullt.

— Förlåter du mig? — tillade han efter ett uppehåll.

Ljudet af hans ord och af kyssar kväfdes af de allt
närmare kommande skotten. Parken färgades allt
rödare, och månskenet blef allt blekare, men de båda
älskande tycktes hvarken höra eller se något.

I förmodan att drabbningen redan kunde gälla La
Mare och att faran därför kräfde, att jag varskodde
honom, trängde jag mig fram genom snåren ooh började
sakta hvissla en mellan oss aftalad signal på en gammal
melodi till visan: "Barn, församlens!"

Det prasslade i löfven, och Mirsa visade sig med
glänsande ögon och blossande kinder.

— Hvad står på? — frågade han, darrande af rörelse.

— Man slåss.

— Det år långt borta. Missbruka inte signalen, ty
det narrar mig bara. Signalen betyder, att det är fara
i den omedelbara närheten.

— Har jag kanske kommit och stört dig?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free