- Project Runeberg -  Selim Mirza /
42

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en lykta och ropade med dämpad röst, då han fick se
mig vid fönstret:

— Sofver ni inte?

— Nej, hvad står på?

— Preussarna marschera hit till byn.

— Släck lyktan och laga dig i väg!

Jag väckte Marx, gick ut i förstugan och hvisslade på
nytt: "Barn, församlens".

Mirza kom ögonblickligt ut.

— Hallå! Hvad nu? — ropade han.

— Tyskarna äro i La Mare!

Vi gingo ut genom humlegården, som sträckte sig
ända till skogen. Vi behöfde dock icke aflägsna oss för
långt, enär tyskarna ej kunde hafva någon vetskap om
vår närvaro, och under det vi i lugn och ro slogo oss
ner under löfträden, lyssnade vi till ljuden, som kommo
från La Mare. Drabbningen var redan slut och
branden hade släckts. I början var allt tyst i La Mare, men
efter hand förnams allt närmare och närmare gny och
dån. Vi kunde urskilja hästarnas gnäggningar och
slamret af hofvar, klangen af mässingstrumpeter och bullret
af trumhvirflar. Äfven stridssånger ljödo. Rytteriet
stämde upp "Die Wacht am Rhein", och tonerna däraf
dogo bort i de daggstänkta snåren. Det utströmmade
från denna sång en obeskriflig kraft och dådlust; man
kände, att det var segerns eko, att cimbrernas svettiga,
af blod och damm höljda regementen, berusade af glädje,
med dessa toner invigde en ny seger.

Vi lyssnade under tystnad, medan den första
morgonrodnaden som en stålkrona sänkte sig på deras höga
standar. Den flegmatiske Marx bleknade af ilska och
hviskade mellan de hoppressade tänderna på sitt brutna
tungomål: "C’est pien! Nous ferrons!"
Mirza var också helt och hållet gripen af ögonblickets
stämning. Han glömde då för visso allt, den lycklige, och
lefde i två känslovärldar, hvardera mer värd än
Hamlets hela reflexion.

Det var dock tydligen endast härens förtrupp, ty
dån och sång blefvo allt svagare och svagare, blandade
sig med humlebladens prasslande, och blott då vinden
fläktade starkare, hördes sången ännu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free