- Project Runeberg -  Selim Mirza /
49

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tak och fönster. Porten sviktade och sprängdes, och vi
störtade in i huset. Tyskarna sköto på oss, men kunde i
trängseln ej göra synnerlig skada. Såsom vapen
tillgrepos nu kolfvar och bajonetter, men äfven knytnäfvar,
tänder och naglar.

Samtidigt hade de öfriga soldaterna inträngt i
andra stugor, så att gevärselden snart upphörde och
lemnade rum för allmänt handgemäng. I vår stuga hade
den vanliga stridslusten urartat till raseri. Man hörde
endast slamret af krossade bösskolfvar, rasslandet af
bajonetter och flåsanden och flämtningar af de
kämpande, som rullade sig på golfvet, sleto hvarandra i
håret och gnisslade med tänderna. En högrest karl hade
fattat Marx i strupen och tumlade på golfvet med
honom, men Marx, stark som en oxe, var i nästa sekund
på benen igen, satte sitt knä på hans bröst och började
ilsket dunka hans hufvud mot golfvets tegelstenar. En
annan preussare grep honom då i strupen. Jag ville
skynda att rädda Marx, men i samma ögonblick fick jag
en kolfstöt i bröstet och föll raklång på golfvet bredvid
ugnen, där det ännu var eld.

Huru länge jag låg där, vet jag icke. Då jag
återfick sansen, kunde jag i början ej röra mig det minsta.
Det var tyst i stugan, och elden hade slocknat. Med stor
ansträngning vred jag på kroppen och lyfte mig en smula
på armarna. Det första föremål, som jag varsnade vid
det blåbleka skenet af de slocknande glödkolen, var
liket af Simon med uppspärrad mun och hopbitna tänder.

Jag svimmade på nytt.

Mitt nästa uppvaknande var dock ljufvare. Jag låg
inte längre på bara golfvet, utan på en filt. Min blick
föll först på Mirzas sympatiska ansikte, som ängsligt
lutade sig öfver mig.

— Är det du? frågade jag.

— Jo jo, svarade han muntert. — Jag har varit
orolig för dig, men det är ju inte farligt.

I själfva verket kände jag mig alldeles frisk.

Det slag, som jag fått i bröstet, hade varit nära att
kväfva mig, men eljest ej gjort någon skada. Jag kunde
nu andas utan svårighet.

Jag kände dock ännu icke någon lust att stiga upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free