Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig icke betyda något, men med ens te sig såsom motiga
förebud för framtiden. Själfva vistelsen i Lydias hus
tycktes dock hafva ett välgörande inflytande på honom.
Från hans uppsyn försvann det sträfva draget och
lemnade rum för ett annat, vekare uttryck.
Vårt förhållande blef nu åter varmare. Denne
fruktansvärde friskarechef erinrade mig ånyo om den käre
studenten Selim. Han tog mig under armen och
ströfvade omkring i hela huset. För en förälskad man har
det ödsliga hus, där hans hjärtans kär bott, alltid en
hemlighetsfull tjuskraft: Ljufva erinringar blanda sig
med vemod och med de ekon, som ljuda från de tomma
väggarna. Hvart och ett af dessa ekon tyckes säga: hon
finns ej mer!
Vi gingo också in i Lydias rum. I porslinsvaser
sutto vissnade blommor; på toalettbordet låg en kamm
i form af en krona, afsedd att fästas i håret. Mirza
vände sig bort mot fönstret, men jag såg, huru han
tryckte denna kamm till sina läppar. Han måste
verkligen älska Lydia uppriktigt. För öfrigt röjde intet i
rummet, att hon nyligen varit här. Sängförhängena
voro bortagna och sängen var obäddad. Det var som
om en hand sökt utplåna alla erinringar om att detta
rum varit bebodt. Möblerna, öfverklädda med hvita
öfverdrag, voro uppstaplade på hvarandra, speglar och
fotografier på väggarna voro betäckta af musslin.
Mirza tog bort öfverdraget från dessa taflor. En af
dem föreställde Lydia som liten flicka i kort klädning.
Det var en gammal, bleknad dagerrotyp. Ansiktet
kunde man känna igen, men barnets hvita strumpor bildade
blott två ljusa strimmor, och den mörka klädningen flöt
ihop med bakgrunden. Jag fick lust att gapskratta åt
detta löjliga porträtt, ty Lydia måtte inte ha sett bra ut
som barn; dessutom hade hon här en förskrämd uppsyn
med gapande mun och dum min. Selim vände sig bort
för att slippa se på detta fuskverk med likgiltig eller
rent af elak blick. Han kunde dock icke låta bli att
skjuta fotografien åt sidan och sade lugnt:
— Det där är ju en karikatyr!
Jag skrattade hjärtligt, och äfven han måste skratta
med. Därpå lemnade jag honom ensam med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
