- Project Runeberg -  Selim Mirza /
70

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kämpat med blanka vapen. Månskenet gled fram från
den ena gruppen till den andra. Det var som om dessa
människor hade sofvit lugnt.

— Till villan! skrek jag häftigt.

Vi sprängde i väg som en orkan och kommo ut på
landsvägen.

På afstånd syntes en mörk människomassa närma sig
— det var min trupp, som nu hunnit fram till början af
kyrkogårdsmuren. Jag hejdade deras marsch med ett
tecken af handen, öch sedan jag med mitt folk skaffat
undan liken, som lågo allt tätare på vägen, red jag
vidare i galopp.

En minut senare aftecknade sig villan för mig;
fönsterna i ett rum voro upplysta och stodo på glänt.
Farstudörren var likaledes öppen.

Jag skyndade in.

Det första rummet var tomt och mörkt, men i salen
bredvid trängde ljus in genom springor på dörren.

Jag öppnade den, men stannade som förstenad.

Midt i rummet stod en låg divan utan karmar, och
på den låg en död kropp, insvept i ett lakan, under
hvilket den orörliga profilen svagt aftecknade sig.

Vid den dödes hufvud stodo två brinnande vaxljus.
Vid fötterna låg en svartklädd kvinna på knä, med
pannan stödd mot soffkanten och med händerna hopknäppta
öfver hufvudet.

Då jag kom in, reste hon sig upp. Jag kände igen
Lydia. Hennes ansikte var blekt och stenhårdt. Hon
hade åldrats och såg utpinad och utvakad ut, men icke
förgråten.

— Fröken Lydia! utbrast jag med kväfd röst.

Hon gick fram till mig på tå, som om hon varit rädd
att störa den dödes ro, och hviskade så sakta, som om
hon talat till den aflidnes ande:

— Han lefver inte!

Vid dessa ord stödde hon sig mot min skuldra. Torra
snyftningar skakade hennes bröst.

Nu först föll det mig in, att den döde kunde vara den
gamle La Grange.

Jag gick hastigt fram till liket och lyfte opp
svepduken. Från lakanet fläktade en kylig dödsstank. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free