- Project Runeberg -  Selim Mirza /
I

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
3

I.

Det var på våren under det fransk-tyska kriget. Belfort var belägradt af preussarne, och en afdelning frivilliga skyttar, vid hvilken jag och min barndomskamrat Selim tjänade sedan ett halft år tillbaka, opererade i fiendens rygg, slogs nästan hvarenda dag, snappade upp kurirer med depescher eller öfverföll konvojer med lifsmedel.

Denna trupp var sammansatt af allehanda äfventyrare, till största delen utländingar, karlar som ej hade något emot att råna, plundra och ställa till annat ofog, men som på samma gång ringaktade lifvet och ej hade något att förlora, till hälften förvildade af ständig kamp och utöfvande krigaryrket med vilddjurs roflystna instinkt. Själfva kallade vi oss människojägare, ehuru det var svårt att säga, hvem som var jägare och hvem som var villebråd, ty äfven vi förföljdes utan rast af fienden med tyskarnes hårdnackade ihärdighet. Vi lemnade dem aldrig i ro, men voro lika litet fredade från deras sida dygnet i ända. Om dagen lågo vi mestadels i busksnår, skogar och vingårdar; men om natten, särskildt då det var mörkt och regnigt, ströfvade vi ut på rof, smögo oss ända in på de preussiska lägren, öfvermannade några utposter, skingrade patruller eller lurade vid någon järnvägskrök på ett tåg, refvo upp skenorna, förstörde telegrafstolpar o. s. v.

Ingen, allra minst Gambettas regering, visste någonsin, hvar vi höllo till, hvad vi gjorde och hvart vi slunko undan. Vi tillhörde arméns tross och drägg. Vi hade alls ingen sold, utan lifnärde oss mestadels af hvad vi togo från preussarne och drucko de preussiska ulanernas brännvin. Omgifna på alla sidor som af en mur af kanoner och bajonetter, vågade vi aldrig göra upp eld. När vi voro genomblöta af regn, torkade vi oss i solskenet, och när vi fröso, värmde vi oss vid gevärselden.

— Vi hänga i rockskörtet på preussarne, brukade våra soldater säga.
4

I själfva verket voro vi långt borta från det kämpande och retirerande Frankrike; långt bakom oss hade vi de franska städerna, regeringen, hären, den enögde diktatorn, manifest, generaler i förgyllda uniformer, tidningar, militärlasarett, lifsmedelsförråd — allt var i fjärran. På närmare håll hade vi de preussiska, bayerska och sachsiska trupperna rundt omkring oss.

Stundom sänkte sig någon preussisk generals näfve öfver oss varsamt och tyst, som när man vill fånga ett besvärligt krypdjur. Efter ett ögonblicks afbidande slog denna näfve ned som blixten, men fångade blott tomma luften, ty vi hade då redan satt oss i säkerhet åt annat håll.

Någon gång kunde det ock hända, att vi med bajonetten mötte denna näfve, så att fienden under ett skrik af raseri drog sig tillbaka.

De oupphörliga striderna, bakhållen och krigsfinterna hade väckt riktiga varginstinkter hos dessa människor. Aldrig hade de behof af någon ledning; de handlade tyst, försiktigt och flinkt. När man jagade dem, upphörde de dock själfva icke ett ögonblick med sitt jagande, lurade nätterna i ända, hållande andan och oafbrutet spanande i den riktning, hvarifrån bytet skulle komma.

I ständig fara att förlora allt, iaktogo vi kattens försiktighet. Då vi lågo i en skogsdunge, kunde det hända, att preussiska trupper gingo förbi oss så nära, att jag tyckte mig höra officerarnas röster. Om då truppstyrkan var allt för stor, aflossades ej ett enda skott.

När ett regemente en gång gick midt i solskenet och kastade en skugga efter sig, sade en tysk fånge till oss:

— Vi ha alltid varit säkra på att ni gömt er i vår skugga.

I själfva verket voro vi preussarnes skuggor.

Vårt folk förlorade efterhand alla mänskliga känslor. Jag kan ej påstå, att vi kämpade för Frankrike, ty vi slogos bara för att få slåss. Om Frankrike bekymrade sig ingen. Franska soldater från den reguliära armén voro lika litet tålda som preussarne; de voro lika föraktade som preussarne, om icke ännu mera. Vid sammanträffanden med fransmän — något som för resten sällan inträffade — kom det alltid till slagsmål och handgemäng.
5

— Preussarne skulle fly, om de finge se er i synen, brukade våra soldater säga till de andra, men de hinna aldrig se annat än en skymt af edra byxor.

Korteligen, denna trupp bildade i alla afseenden ett undantag. Den var dock icke talrik och smälte ihop allt mer och mer, dels på grund af de ständiga skärmytslingarna, dels till följd af det öfvermänskliga arbetet. Dessutom var de sjukes och sårades lott hos oss fruktansvärd; de lemnades helt enkelt kvar i skogen. Då en karl svimmade och bad att bli dödad, hörde jag, huru någon svarade honom:

— Var inte ängslig, fårskalle! Vargarna skola nog hitta dig.

Nya rekryter var det ondt om, ty denna krigstjänst lockade icke, äfven om den å andra sidan gaf hopp om rikt byte. Klockor, pengar och ringar, tagna från lik, hade vårt folk i så stor mängd, att man ej visste, hvad man skulle göra med det. Ej heller brydde de sig därom. Kortspel var ej tillåtet, ingenting fanns att köpa, och inte heller var det värdt att gömma skatterna, ty en hvar visste, att han förr eller senare skulle omkomma.

Vår trupp vardt därför allt mindre med hvarje dag. Dessutom var det ondt om nya män, därför att det här ej fanns utsikt att avancera. Soldaten hade sin ränsel döden, icke marskalkstafven. Och nationalförsvarets regering hade ytterst sällan någon notis om oss i sina bulletiner.

— De ha inte reda på oss, sade vår anförare, som inte kunde tåla den dåvarande regeringen.

Den enögde diktatorn ville en gång se oss och befallde La Rochenoire, vår anförare, att tåga med oss till en viss ort. Men La Rochenoire lyssnade ej till denna order, utan förde oss i stället till ett nytt bakhåll.

— Om han vill se oss, så må han komma till oss i luftballong, ty det kan han ju.

Vid en parad skulle vår trupp för resten ha tagit sig eländig ut. Soldaterna voro afmagrade och nedsvärtade af rök, uniformen hängde i trasor, och ögonen voro blodsprängda. Några hade hufvudet ombundet med linnelappar, rödglänsande af lefradt blod; de voro hvarken
6
kammade eller tvättade och sågo snarare ut som djur än som människor.

Af en slump hade jag hamnat i denna friskara, ty Selim öfvertalade mig därtill. Då kriget bröt ut, och vi båda skulle lemna Paris, ville jag träda in i den reguliära armén, men Selim sade:

— Kom med mig till La Rochenoire!

— Hvad är det för en?

— Han har satt upp en frivillig skyttebataljon.

— Känner du honom?

— Ja, en smula.

På hvad sätt han blifvit bekant med honom, ville han aldrig säga mig, och mina gissningar i detta afseende hade ingen bestämd ledtråd. Jag visste blott, att Selim redan före krigsförklaringen hade haft mer godt om pengar än han behöfde för sina utgifter och att han rumlat om i Paris; jag visste, att han hade haft en duell med någon medlem af den franska aristokratien och att han tre gånger slagit värjan ur dennes hand, men detaljerna och namnet på motståndaren kände jag inte. Detta var under den tid, då Selim och jag hade stått mer främmande för hvarandra. För det första var han rik, och för det andra skildes vi i alla fall genom minnet af Hania... Visserligen hade Selim såsom en man af heder afstått från Hania, men jag kunde ändå aldrig befria mig från den tanken, att om han ej varit, skulle min älskade Hania sluppit den förfärliga sjukdomen och undgått att taga klosterslöjan; och hade han ej funnits, skulle jag ha varit lyckligare: jag skulle ej ha anfäktats af dessa tomma griller, som jag haft i åtta år, och kanske skulle jag rent af ha plöjt min fäderneåker helt fredligt i stället för att irra kring i utlandet.

Slutligen grämde det mig ännu, att under det att jag, som dock var den mindre skyldige gent emot Hania, inom mig bar på en sorg och ett slags samvetsagg, Selim alldeles hade glömt bort henne. Då han kom till Paris, hängaf han sig med hela lidelsefullheten i sin orientaliska natur åt denna stads sjudande och larmande lif. Selim förstod aldrig att lägga band på sig i något afseende. Hans förmögenhet, hans börd såsom ättling af den stolta adelsfamiljen Mirza Dawidowicz, hans goda uppfostran,
7
skarpa intelligens och lustiga kvickhet samt icke minst hans skönhet, ett arf från modern, öppnade alla njutningens portar för honom i världens hufvudstad. Öfverallt blef han mottagen och firad. Ja, han såg ju så bildskön ut, denne unge man med sina änglamilda ögon, som trängde rakt in i ens hjärta, men den fina ansiktsprofilen, den smärta, högresta gestalten, den ungdomliga lifligheten, och han hade ett så outtömligt förråd af kraft och lifsglädje, att han tycktes ha kvar ännu mer däraf, ju mer han slösade därmed åt alla håll.

Och ändå var han icke en vacker karl i detta ords vanliga betydelse, såsom det mestadels upfattas i Paris. Allt hos honom från och med intelligensen och denna öfversvallande lifskraft, som han ej visste huru han skulle kunna göra fullt bruk af, till själfva utseendet var orginellt och ovanligt.

För parisarna vardt denne unge tatar med en ängels anletsdrag, en atlets kroppsstyrka, ett lejons mod och med sin ridderliga vapensköld en eftersökt blomma af sällsynt färgprakt och väldoft. Det är lätt att förstå, huru markiserna i Seine-staden skulle taga sig ut vid sidan af honom; de förstördes af ett utsväfvande lif, han tycktes snarare stärkas genom detta lefnadssätt; deras själar voro slocknade såsom utbrunna lampor, han var idel eld och lågor; de hade öfverleft sig själfva, han visste ej hvad han skulle göra med lifvet; de voro blaserade och gäckade i sina illusioner om lifvet, han var alltjämt entusiastisk, och allt rundt omkring honom tedde sig i ett förtrollande skimmer.

För dem voro orgierna en sporre för de förslappade nerverna, för honom voro de en afkylning af det alltför heta blodet. Men den dragg, som låg på bägarens botten, klibbade icke fast vid hans läppar, och det onda studsade tillbaka från denna nobla natur som torra sandkorn från klippan.

Denna karaktär hade uppväxt inför mina ögon, och jag såg, huru den utvecklades dag för dag, så att jag kände honom alltigenom. Det var samme Selim som i barndomens dagar, endast ofantligt starkare.

Öfvertygelsen om den egna kraften gaf honom en viss säkerhet, som också grundade sig på hans medfödda
8
intelligens att genomskåda lumpenheten och falskheten hos de flesta människor. Detta lärde honom att ringakta männen. De frön af okuflig energi och dådkraft, som grott hos honom alltifrån barnaåren, spirade nu upp i högsta grad, gjorde honom stark och i viss mening farlig.

Han hade kvar sin gamla liflighet och en smula oförsiktighet, som hos en natur så lidelsefull som hans lätt kunde urarta till lättsinniga galenskaper, men härifrån bevarades han af den själfkänsla, som förvärfvas genom god uppfostran och ett fint filosofiskt förstående af alla handlingar, ord, förhållanden och idéer.

Han var aldrig sentimental, och om något, som hade en anstrykning af sentimentalitet, ännu dallrade kvar från barnaåren, om ock omärkligt, lemnade det alls intet spår efter sig. Därför beredde honom erinringen af Hania hvarken den allra minsta sorg eller agg. Han förstod konsten att älska med glädtiga löjen och eldiga kyssar, men all suckande trånad var honom främmande.

Denna egenskap öfverensstämde med hans egen karaktär och med de parisiska kvinnornas natur, ty de voro tokiga i honom, fastän de visste, att han utan minsta samvetsförbråelse kunde lemna dem i sticket. Då jag en gång talade med honom om detta ämne, svarade han:

— Det är bara ett tidsfördrif och alls ingen allvarlig förpliktelse. Om jag funne äkta kärlek, skulle jag kunna låta hugga af mig ena handen. Men om den verkligen finnes till, skulle du behöfva längre tid för att finna den än jag, men med större utsikt att lyckas.

— Alltså bedrar du, när du säger: jag älskar!

Han skrattade.

— Nej. Jag vet visserligen, att jag längre fram skall bedraga, men när jag säger det, är jag uppriktig.

De män, som han kom ihop med, delades i två läger: somliga böjde sig för honom, andra hatade honom. Selim hade därför en mycket originell tanke om mankönet.

— Jag tycker om dem, som hålla af mig, men jag högaktar endast dem, som hata eller afundas mig, ty de äro mer själfständiga, brukade han säga.

Därpå tillade han vanligtvis:

— För resten bryr jag mig ej om någon alls.
9

Icke dessmindre var han en mönstergill kamrat. Han hade ett godt, hederligt hjärta på rätta stället, så att han hjälpte hvem som helst och hvar han kunde; men han hade ej lätt för att knyta intimare bekantskaper. Så länge han stod på vänskaplig fot med någon, tyckte han om honom som en broder, och hane naivt öppenhjärtiga känslor voro uppriktiga. Men detta räckte ej länge, ty Selim tog allt en smula för lätt.

Då jag af skäl, som jag redan antydt, aflägsnade mig från honom och började lefva allt mer för sig själf, vardt Selim dock ganska gramse på mig för det. I början frågade han mig oupphörligt:

— Hvad vill du då af mig, din tok!

Längre fram slutade han upp att fråga, men upphörde ej att känna sig illa berörd af min kyla. Ej sällan flydde han från den stora världens prakt och larm till mitt kyffe på Montmartre, där han satte sig vid fönstret och ängsligt stirrade på mig med sina änglamilda ögon, som om han ville se in i djupet af mitt hjärta. Hvad mig beträffar, kunde jag ej låta bli att hålla af honom, kanske just därför att våra naturer voro så olika, och jag kände åtminstone lika mycket svaghet som tillgifvenhet för honom. Men skuggan af Hania, som ej längre existerade för honom, stod mellan oss båda i mina ögon. För resten hade jag också andra bevekelsegrunder.

Jag kunde helt enkelt icke stå på fullt förtrolig fot med honom, därför att han var gladlynt, men jag mer tungsint. Jag hade sålunda anledning nog att hålla mig på afstånd från Selim, men jag kunde icke yppa detta för honom, ty jag var rädd för hans deltagande. Det låg ej för min natur att meddela mina bekymmer åt någon. Om jag kände en tagg i hjärtat, så tillslöt jag det, liksom musslan plägar göra, när ett sandkorn faller inom hennes skal. Ej heller kunde jag i mina lyckliga stunder anförtro mig åt någon. Den, som ger förtroenden, gör det af något inre behof, som jag icke kände.

Under sådana förhållanden bodde vi några år i Paris. Jag vegeterade, han blomstrade. Emellertid bröt kriget ut. Vi mottogo nyheten med likgiltighet. Hela Paris betraktade från början kriget såsom en militärisk
10
parad, och det troddes allmänt, att blotta åsynen af de skäggiga zuaverna och de svarta afrikanerna skulle skingra tyskarna åt alla väderstreck. Zuaver och turkos drogo från Paris österut såsom en svärm roffåglar efter byte. De andades blodtörst och darrade af otålighet att så fort som möjligt få komma i krutröken och stridsdammet. Paris var berusadt utan att vara oroligt för framtiden.

— Ännu en seger och allt skall vara färdigt! menade de.

Men när röken från kanonerna vid Wissenburg, Gravelotte och Sedan huftnit skingra sig, fingo fransmännen till sin förfäran skåda det grufligaste nederlag, som de någonsin lidit. Dessa brokiga, svarta och röda regementen sprängdes af tyskarnas järnhårda legioner, liksom småfåglar skingras af en hop hökar, och rundt omkring världens hufvudstad slöt sig allt tätare den svarta, hotfulla muren af preussiska krigare. Utanför Paris' stadsportar började nattetid gnäggandet af Attilas hästar genljuda. Gång på gång dånade i den tigande staden hästhofvarna af någon ridande kurir, och det hördes öfverallt: £tt nytt nederlag! Våra trupper äro slagna! Paris sviktade ett ögonblick liksom en tjur träffad af bilan mellan hornen, men reste sig åter och vrålade af raseri.

Hela folket reste sig för sjelfförsvar. Den gruflige, enögde diktatorn afseglade från staden i en ballong. Krigets vågskålar började åter vackla. I norr och söder, i öster och väster bildades franska armékårer, och trupper sköto upp som svampar ur jorden. Hela landet blänkte af bajonetter.

En afton störtade Selim in i mitt rum med blossande kinder och tindrande ögon.

Han kastade sig om halsen på mig och skrek: Ut och slåss!

Jag hade redan länge hyst denna önskan, och därför upptog jag nu hans förslag med lugn. I tro att de var ett uttryck för den gamla kyla, som rådt mellan oss under de sista åren, fortfor han hastigt:

— Det har varit något mellan oss, men vid min profet! låt det sjunka i glömska! Henrik! Låt oss åter sitta sida vid sida i sadeln!
11

Jag råkade erinra mig, hvad min far sagt åt mig, då jag skulle duellera med Selim: Nå så slåss då, pojke, så att alla onda andar gapskratta, och jag sade nu något liknande åt Mirza:

— Nåväl! Vi ska slåss, Selim, så att det hörs ända ned i helvetet!

Vi omfamnade hvarandra, men började åter disputera. Jag ville stanna kvar i Paris och slåss under dess murar, men Selim önskade komma ibort från staden och sälla sig till de frivilliga skyttarna.

— Här är det så mycket stadsslödder som stryker omkring.

Därpå började han berätta för mig om La Rochenoire och bedyrade, att vi under hans kommando skulle finna, hvad vi sökte.

— Han kan visserligen inte tåla mig, tillade han, men det är den underligaste människa. Jag har aldrig sett maken till karaktär. Jag kunde offra mitt hufvud för honom.

Läsaren vet redan, att jag fåfängt frågat Selim om enskildheterna i hans duell med La Rochenoire. Jag gissade, att han var den där markisen, hvars värja Selim i duellen tre gånger slagit ur handen. Men för resten hade Selim haft många dueller, så att det var svårt att draga några bestämda slutsatser.

— Det säger jag dig: du kan inte träffa på tre sådana människor i hela världen, tillade han med eftertryck.

Jag gaf efter, hvilket jag ock vanligen brukade göra, om än motvilligt. I Paris var det nog att ta en bössa och gå på murarna för att slåss med lif och lust, men för att komma ut ur staden behöfde man anlita en luftballong, och en seglats i luften tilltalade mig icke. Dessutom hade jag hellre velat gå in vid kavalleriet, men La Rochenoire var infanterist. Selim var emellertid envis, och jag gaf vika.

Två dagar senare stego vi alltså upp i en ballong, som förde med sig många depescher från diktatorn. Dagen var mulen och regndiger. Vår farkost, som med ens höjde sig ett par tusen fot rakt upp, träffades lindrigt af två kulor och släpade sig långsamt tvärs öfver det preussiska lägret. Jag såg tydligt hela lägret rakt under mig,
12
det hvita hafvet af tält, redutter, kanoner och vaktposter med spetsiga hjälmar, stående orörligt som bildstoder rundt omkring lägret. Större och mindre grupper af soldater pekade på oss, generaler kikade på oss, och hela lägret var fullt af lif och rörelse, hvars sorl trängde ända upp till oss. Det sköts mot oss med en liten fältkanon, men vi hörde inte ens kulornas hvinande. Monsieur Vaucourt, ballongens förare, en duktig luftseglare, men stor kruka för resten, låg på bottnen af gondolen, halfdöd af förskräckelse. Selim skrattade som en uppsluppen pojke, klappade i händerna, svor öfver tyskarne och skrek åt dem på allehanda tungomål. Därvid gungade gondolen så, att herr Vaucourts förfäran vardt ännu större. Med bössan i handen sökte jag passa på, om jag ej skulle kunna lossa ett skott, men detta var omöjligt dels på grund af det stora afståndet, dels på grund af gondolens svängningar.

Då vi hunnit förbi lägrets sista utposter, började ballongen emellertid sänka sig ännu mer. Nu grep äfven Selim sin bössa, och hans ögon glänste som på en varg. Han stirrade oaflåtligt åt ett håll och sade om en liten stund åt mig:

— Titta!

Jag såg åt det håll, som han utpekade, ooh upptäckte genom det tunna molnlager, hvari vi seglade, hurusom några dussin gestalter till häst löste sig från den svarta massan af hoppackade människor och började sätta efter oss.

Inom kort kunde vi med blotta ögat urskilja de fyrkantiga ulanmössorna, lansarna och de små fanornas färger. Nedifrån nådde oss deras skrik, och snart voro de alldeles under oss. Under tiden sänkte sig vår farkost ännu mer och sväfvade fram ännu långsammare.

— Det är ulaner! — utbrast Selim.

Nous sommes perdus! gnällde herr Vaucourt.

Ulanerna sporrade nu sina hästar det värsta de kunde, men utan den minsta ordning. I spetsen sprängde en officer, en reslig karl med ljust helskägg. Hans Kastanjebruna häst, tydligen starkare än de andra, galopperade som besatt rakt fram under ballongen och
13
sparkade upp jord med hofvarna. Utan att bry sig om vägen stirrade officern med bakåtlutadt hufvud upp mot ballongen och skrek på tyska:

— Nu ha vi er! Nu ha vi er!

— Stopp en smula! svarade Selim skrattande.

Vi hade nu kommit fram öfver en hed, bevuxen med porsdungar och tydligen något sumpig, ty ulanernas hästar började snafva och falla. Hälften af förföljarna hade redan stannat ett långt stycke efter oss, men officern och ett tjog andra ryttare höllo ännu jämna steg med oss.

— Hvilka präktiga hästar! sade jag åt Selim.

— Skulle vi inte kunna skjuta nu? anmärkte han.

Vi befunno oss i själfva verket icke mer än två hundra fot öfver marken, men det var svårt att skjuta på grund af att gondolen gungade så, att den ibland nästan stod vinkelrätt mot marken.

— Skulle herrn inte kunna laga så att den här satans jullen inte guppade som en dansös! skrek Selim med stark stämma, som om hr Vaucourt varit döf.

Nous sommes perdus! gnällde hr Vaucourt till svar. Med ena handen hållande sig fast i ett rep, reste sig Selim upp och siktade på officern med bössan i den andra handen, som om det varit en pistol.

— Du bommar! varnade jag.

— Vi få väl se.

— Det ljöd en dof knall, som besvarades af ett genomträngande skrik nedifrån. Då jag blickade ned, låg officern med ansiktet mot hästens man och ramlade kort därefter ned på marken.

Men samtidigt sjönko vi så, att den nedhängande linan nästan släpade mot marken. Lyckligtvis hade ulanerna hållit inne sina hästar vid officerns lik, och på grund däraf lyckades vi åter få en smula försprång.

Herr Vaucourt, som vaknat till sans, kastade ut ur gondolen allt, som ännu fans kvar. Men vare sig att ballongen gått sönder upptill eller att gasen sipprade ut genom det uppblötta tyget — nog af: släplinan började nu oupphörligt slå mot marken, så att gondolen skakade allt häftigare.
14

Då ulanerna märkte detta, sporrade de åter sina hästar för att hinna upp oss, men de uttröttade djuren kunde inte länge hålla ut, så att det snart endast var fem ryttare kvar, och af dem stupade ytterligare en.

— Nu är det bara fyra kvar, sade Selim.

— Skjut, så blir det bara tre!

— För långt håll. För resten hoppar jullen som en besatt.

— Men vi behöfva ju inte fly längre.

— Så mycket bättre. Herr Vaucourt! Öppna ventilen och låt gassen strömma ut, ty vi vilja stiga ur.

— Mina herrar! skrek fransmannen i förtviflan. — Har ni blifvit tokiga? Fyra af dessa satar äro oss i hälarna, och vi skulle frivilligt ge oss för dem? Aldrig!

— Herr Vaucourt! Öppna ventilen och fäll ankaret! upprepade Selim hotfullt.

— Aldrig!

Nu vände sig Mirza till mig och sade lugnt:

— Var god och sätt mynningen af din bössa tätt intill herr Vaucourts öra och låt honom så välja!

Jag vände mig om och riktade bössan mot herr Vaucourt, under det jag med andra handen höll mig fast i ett rep.

— Jag ger herrn en minuts betänketid.

Herr Vaucourt började förbanna vår nationalitet, sin födelsestund, sig själf, Paris och preussarna, men lät ankaret löpa och öppnade med skälfvande händer ventilen så hastigt, som om hela Frankrikes räddning berott därpå. Vi började sjunka mot jorden som en kula.

— Håll i dig! skrek Selim.

Men en sak hade vi ej tagit med i beräkningen. Urstigandet ur en ballong försiggår ej så bekvämt som från en kärra. Ankaret hakade sig visserligen fast i marken, men gondolen slog så häftigt mot jorden, att vi alla tre flögo åt olika håll som ur en slunga. Det värsta var, att jag tappade bössan och själf föll med ansiktet mot marken.

Jag kraflade mig visserligen upp igen, men hade knappt hunnit titta mig omkring efter min bössa, förrän mitt öra uppfångade ljudet af hästars frustande ooh ulanfanornas prasslande.
15

— Till höger! Till höger! akrek Selim.

Jag hade nätt och jämt hunnit kasta mig åt sidan, då ett skott brakade lös och en ryttare, som redan måttat mot mig med sin lans, rullade med ögonen och, liksom träffad af blixten, tungt sjönk ned ur sadeln.

Jag grep nu min återfunna bössa och såg mig omkring. Nu var det Selims tur att sväfva i fara. Två ryttare rusade rakt på honom, tjutande och vrålande som besatta. Utan hatt och med upplöst hår, med uppspärrade näsborrar och blossande kinder väntade han lugnt på dem och hade fattat om bössan med båda händerna. En af ryttarna hade redan siktat på Selim med sin pistol, då jag tryckte på hanen — — —

Af de tre angriparna återstod nu blott en, så att jag kunde vara lugn för stridens utgång. Mirza var en alltför skicklig fäktmästare på blanka vapen, för att resultatet skulle kunna vara tvifvelaktigt.

Den fjärde ulanen, som på två hundra stegs afstånd åsett förloppet, tryckte ned sin häst, så att dess bakben försvunno i gräset, och började fly så fort, som kreaturets utmattade tillstånd öfver hufvud tillät.

Selim sköt visserligen efter honom ännu en gång, men utan resultat, ty afståndet var för stort.

Den preussare, som Selim hade skjutit ihjäl nästan rakt öfver mitt hufvud, hade ännu sin hand kvar i tygeln, så att hästen stod med lutadt hufvud öfver sin herres döda kropp. Jag och Selim lösgjorde icke utan svårighet den dödes redan stela fingrar från tygeln, hvarpå Selim kastade sig upp i sadeln och red i galopp efter de båda andra hästarna, hvaraf den ena, synbarligen ett dumt kräk, hade börjat beta gräs, som om ingenting hade händt, hvaremot den andra trafvade på ängen och med korta gnäggningar gaf uttryck åt sin sorg.

Jakten efter de båda hästarna varade blott en kvart, och under tiden gick jag att söka rätt på herr Vaucourt, om hvars senaste öden vi intet visste.

Jag fann honom bakom ett porssnår liggande med ansiktet mot marken och ruskade honom i armen:

— Herr Vaucourt! Stig upp!

Pardonez-moi! gnällde herr Vaucourt, i den tron att det var en preussisk ulan, som befallde
16
honom att stiga upp. Det föll honom icke ens in att en preussare näppeligen kunde ha tilltalat honom på franska.

— Herr Vaucourt! Det är vi. Det finns inga ulaner här. Det är vi, edra kamrater.

Herr Vaucourt lyfte hufvudet och stödde sig mot armbågarna, men låg fortfarande kvar och stirrade på mig med stel blick, som om han ej trodde sina egna ögon. Selim, som stod vid sidan af hästarna, gapskrattade.

— Ja, så är det. Det finnes inga preussare mer, upprepade han.

Herr Vancourt tittade än på oss, än på ulanhästarna, än på de döda kropparna, men så föll han i en sådan paroxysm af glädje, att vi fruktade det värsta för hans förstånd.

Eh bien! Vous êtes donc des diables! skrek han alldeles utom sig.

Alltsammans har han gjort, sade jag och pekade på Selim.

— Hvad? Den där unga herrn med flickansiktet?

— Nej, nej! Vi voro två om det, svarade Selim.

Herr Vaucourt skrattade, dansade och frågade oss om allt möjligt; därpå dansade han på nytt och tycktes totalt förlora besinningen. Därpå sprang han bort för att titta på de stupade. Men när han stötte på liket af den närmaste preussaren, som med af konvulsioner förvridet ansikte, med blodigt skum på läpparna och hoppressade tänder stirrade på honom med sitt brustna öga, blef den stackarn så blek och klen, att vi trodde han skulle svimma.

Selim uppmanade honom att undersöka fickorna på de fallne, men denne vågade ej göra det. Vi båda togo endast kaskarna, satte oss upp i sadeln och redo vidare.

— Jag tycker ändå mer om att färdas så här än i den där helvetesmaskinen, sade Selim, då vi redo förbi ballongen, som låg i gräset alldeles hopsjunken oeh erbjöd en jämmerlig anblick.

Under tiden hade det mörknat, ocn inom kort var natten inne. Vi hade kommit in på en okänd stig — kanske den ledde till någon by, full af preussare. Den största försiktighet måste iakttagas, ty faran var ännu icke
17
öfver. Vi befunno oss i nejder, besatta af fienden, och när som helst kunde vi stöta på en patrull. Det var ju också möjligt, att man skickade ut andra att förfölja oss.

Herr Vaucourt, som nu med ens icke kunde lägga band på sin tunga, utgöt sig i "gränslösa" och "obeskrifliga" tacksamhetsyttringar så högljudda, att Mirza måste befalla honom att vara tyst.

— Hvarför det? frågade fransmannen.

— Preussarna äro kanske inte långt borta.

Avec vous, je m'en fiche, svarade han med obegränsad tillförsikt. Hans mod var nu lika "obeskrifligt" som hans tacksamhet.

Skogsstigen blef emellertid allt smalare. Gång på gång, då vi skrämdes af något prasslande ljud, veko vi af åt sidan och vågade knappt andas af fruktan att förråda vår närvaro. En gång sprang en hind med sin unge tvärs öfver vägen, tittade på oss och hoppade lustigt in på en närliggande äng för att i allsköns ro beta gräs. I dessa tider såg det ut som om sjelfva djuren hade märkt, att människorna voro för mycket upptagna med att slå ihjäl hvarandra för att de skulle ha tid att egna dem någon uppmärksamhet. Än slog en trädgren oss i ansiktet eller snuddade vid våra kläder, än gnäggade en häst oroligt, än var det en trädstam, som i nattens mörker antog den fantastiska skepnaden af en människa med öppna armar eller med händerna lyftade mot himlen. Då höllo vi inne våra hästar, herr Vaucourt kröp bakom vår rygg, och Selim och jag redo långsamt med spända hanar fram mot det misstänkta föremålet. Skogen susade och regnet hade upphört, men blåsten rasade så mycket häftigare. På den mörka himlen flögo söndertrasade moln, som än dolde månskenet, än blottade världsrymden, öfversållad med bleka stjärnor.

Vår kamrats nervositet började åter göra sig påmint med högljudda jeremiader. Hvad mig beträffar, kände jag mig fullkomligt lycklig. Denna tystnad och enslighet, den vilda, öde skogen, natten, den friska vindfläkten, osäkerheten och faran — allt utöfvade på mig en ofattbar tjuskraft. Inom Paris' murar hade det varit så kvaft och trångt, men här andades jag ut med fulla andedrag såsom Farys i Mickiewicz' underbara dikt från
18
Arabistan. Inom stadsmurarna hade jag dagligen legat på mina tankars och minnens sträckbänk, men här skramlade — min stigbygel mot min tatariske broders, i handen höll jag min andra broder, karbinen, framför mig låg den vida slätten med frihet, glömska af lifvet, berusning, död...

Om icke faran för mina kamrater afhållit mig, skulle jag velat höja ansiktet mot himlen och skrika af alla krafter, så att det brusade i hela ödemarken, och sedan andäktigt lyssna till ekot i skogen, på hvars trädgrenar vinden spelade som en orgel. Lithauens vilda skogsromantik vaknade åter inom mig, och det tycktes mig att jag var någonstädes i den berömda kronoskogen Bialowiezy bland honingsblommor och träsk, där vattnen porlade mystiskt i midnatt, där älfvornas gälla rop susade genom luften, där det lyste i murkna trädstammar med blåbleka lågor och där vilddjuren hade sina mötesplatser vid gränsstenar.

Jag tänkte ej längre på den fara, som hotade oss, och brydde mig ej om någonting. Men Mirza var påpasslig. Hans rynkade ögonbryn förrådde en spänd uppmärksamhet, och med blicken genomforskade han hvarje busksnår och trädstam. Vägen blef allt smalare och såg snarare ut som en af kreatur trampad skogsstig.

Efter en halftimmes ridt sade Selim:

— Vi måste låta hästarna hvila.

Vi veko af åt sidan hundra steg in i skogen, stego af hästarna, togo af dem betslen, men släppte ej tyglarna. Så lade vi oss under några träd utan att säga något, ty vi voro mycket uttröttade. Tystnaden afbröts blott af gräsets knastrande mellan hästarnas tänder.

Sedan vi tillbragt en kvart i denna tystnad, reste Selim och jag oss plötsligt på samma gång.

— Hvad är det? frågade vi samtidigt.

Ur skogens mörker och tystnad nådde oss ett underligt läte; det var något midt emellan ett litet barns gråt och ett lamms bräkande.

— Det är en stork, som klapprar, menade Mirza.

— Nej, det är en natthäger, svarade jag.

Samtidigt upphörde hästarna med sitt betande och började spetsa ögonen och gnägga.
19

Det underliga var, att denna röst än tycktes komma från den högra sidan, än från den vänstra. Än hördes den på nära håll, än längre bort, men alltid svag och ömklig.

Nej, det var hvarken en stork eller en natthäger. Det var något oförklarligt i allt detta, och denna barnsligt ömkliga stämma hade i sig något skräckinjagande och öfvernaturligt. Från vargars tjut eller ljud af bössor kunde vi tydligt urskilja detta läte.

Selim, som, trots sitt lejonmod, var en smula skrockfull, stirrade in i nattens mörker och hviskade:

— Jag tycker inte om det där. Jag tycker inte om en fara, om hvilken jag ej vet, hvari den består.

Mon Dieu! suckade herr Vaucort, likblek af fasa.

— Nu ser jag något hvitt, hviskade Selim åter och pekade åt en mörk vrå af skogen.

Jag såg åt detta håll. Men Mirza hade bedragit sig, ty där syntes hvarken något hvitt eller svart.

— Jag tar min karbin ooh ser efter, sade jag. — Så farligt är det väl inte.

Jag begaf mig i väg, likaledes gripen af den känslan ätt den värsta fara är den, hvars beskaffenhet man ej känner. Vid ljudet af denna stämma, som hördes än öfver mig, än rundt omkring, var jag i själfva verket färdig att tro, att aflidnas andar huserade i träden såsom starar och kallade på hvarandra eller klagade.

Äfven mina nerver började nu bli öfverretade. Jag spratt till vid prasslandet af hvarje gren, som jag trampade på. En gång föreföll det mig, som om en stämma hviskade mig i örat: Hallå, polack! Men det var bara en inbillning.

Jag gick in ett stycke i skogen rundt omkring det träd, under hvilket vi slagit läger. Stämman genljöd ännu ihållande rundt omkring, så att det till slut väckte mer leda än fasa.

— Måtte hin onde ta dig! mumlade jag för mig själf och vände tillbaka.

Under trädet fann jag blott herr Vaucourt, som helt visst var öfvertygad om att det var själfva Lucifer, som kom för att hemta hans själ, då jag närmade mig.
20

— Hvar är Mirza? frågade jag.

— Han giok för att speja, svarade han och hackade tänderna.

En kvart gick och ännu en, men Selim syntes ej till.

Nu började jag bli ängslig på allvar. Det vore det olyckligaste och farligaste, om Mirza aflägsnat sig för långt och sannolikt gått vilse i denna fördömda skog utan att hitta tillbaka till oss.

Tre kvart hade förgått utan att Selim hördes af.

Jag skulle kunna aflossa ett skott eller ropa högt för att ge honom en vägledning, men därigenom kunde jag också upplysa en preussisk patrull om vår härvaro. Men det var intet annat att göra. Från trädet ville jag ej aflägsna mig, om också hela preussiska armén omringade mig. Jag yppade min afsikt för herr Vaucourt.

Herr Vaucourt föll på knä för mig och besvor mig att ej göra det.

— Det blir allas undergång! utbrast han.

Jag försökte med hvisslingar, men tystnad svarade mig. Till och med den där fördömda fårstämman förstummades. Nu skrek jag två gånger:

— Mirza, hallå!

Fortfarande tystnad.

Jag darrade i alla leder af farhåga för Selim. I detta ögonblick var han mig kärare än allt annat i världen. Utan lång besinning lyfte jag min karbin och aflosade ett skott.

Ett rödaktigt ljus glänste till, och så ljöd knallen. Hela skogen tystnade, som slagen af åskan, och endast herr Vaucourt tjöt:

— Herre! Anamma min själ!

— Hin onde vill inte ens ta den, inföll jag otåligt.

Tystnaden varade dock endast några minuter, ty snart tyckte sig mitt öra uppfånga ett lätt prassel af kvistar, som om de trampats af människofötter.

Det kunde vara Selim, men det kunde ock vara någon annan, och därför gömde vi oss, Vaucourt och jag, bakom trädet.

I nästa ögonbliek aftecknade sig den svarta silhuetten af en mänsklig gestalt bland snåren. Olyckligtvis
21
betäcktes månen just nu af moln, och det blef så mörkt, att ingenting kunde tydligt urskiljas.

En skepnad med framåtlutadt hufvud närmade sig långsamt och försiktigt och stannade på fem stegs afstånd. Jag kunde se, att han hade en bössa i handen. Men nu märkte jag, att det inte var Selim.

På grund af mörkret kunde jag dock ej urskilja, om det var en preussare eller icke och om det var en soldat öfverhufvud. Visserligen såg jag, att främlingen icke hade pickelhufva, men hvarken bayradre eller sachsare hade spetsiga hjälmar, och för resten hade äfven preussarna vanliga soldatmössor.

Hvem denna resliga karl än var, som nu stod blott några få steg framför mig, kunde jag behöfva honom, och det gällde därför att fånga honom lefvande.

— Tst! ljöd det från den nykomne.

— Tst! svarade jag bakom trädet.

Det var en riktig blindbockslek, men denna gång något farlig, ehuru icke mindre intressant.

Den okände tog ytterligare två steg fram. I samma ögonblick kastade jag mig som en tiger på honom oott skrek, under det jag med händerna grep honom om strupen:

— Tig och rör dig icke, eljest är du förlorad!

Dene främmande, som synbarligen var utrustad med en ovanlig styrka, sökte slita sig lös som en vansinnig. Jag var visserligen också stark och höll honom fast som i ett skrufstäd, men jag var näppeligen i stånd att behålla öfvertaget länge. Han sparkade och spjärnade emot så, att det var nära att jag slagits till marken.

Men plötsligt dignade han ned, som om någon ny, järnhård kraft fjättrat honom vid jorden. Det var min hederlige Selim, som just slagit i kull honom och lutade sig öfver min axel, med en blänkande bajonett riktad mot hans ansikte.

— En enda rörelse och du är dödens! hotade han.

Men den okände tänkte ej längre på att fly eller göra motstånd. Selim steg nu upp, tog bössan och sade lugnt:

— Släpp honom!

Jag gjorde så.
22

— Döda mig alltså! stönade den okände, som låg orörlig.

— Stig upp!

Den stackars karlen reste sig upp oob började tala med flämtande röst:

— Hvilka äro ni? Hvad vill ni af mig? Jag gör ingen något ondt. Ni har krossat armar och ben på mig. Om ni äro skogvaktare, så kan ni ta min bössa. Jag ska' betala böterna, men ni får inte krossa refbenen på mig. Nu är det krig. Villebrådet tillhör den, som vill äta det. Tysken jagar fransmännen, vargen jagar får och katten råttor, men jag jagar rådjur och harar. Nu är den tid, då alla äro på jakt.

— Hvem är du egentligen?

— Jag heter Mathieu Benoit eller bara gamla Mathieu, om ni så vill.

— Nåväl, gamle Mathieu! Lugna dig. Vi äro inga skogvaktare. Du slipper komma i fängelse eller betala böter, och vi ska inte ta din bössa, bara du visar oss vägen.

— Gärna det, men ni har mörbultat mina gamla ben, brummade tjufskytten.

Några guldslantar skramlade i Selims hand.

— Köp dig nya for det här, men svara först på våra frågor!

— Ska ske.

— Finns det preussare här?

— Ja.

— Och fransmän?

— Det fins det också. De ena slå ihjäl de andra. Byar brännas till aska, ooh Gud Fader ser därpå utan att sända sin blixt.

— Hör på! Visa oss en väg till fransmännen, där vi inte möta några preussare.

— Jag känner många sådana.

— Om vi möta mer än tre preussare, skjuter jag dig i skallen. Och för att du inte ska få lust att smita undan, skall du få gå i ledband vid sidan af min häst.

— Nu är det bättre att vara hund än människa, brummade Mathieu.

Vi stego till häst och redo vidare. Gamle Mathieu,
23
som var hvad man på franska kallar un braconnier, d. v. s. en "friskytt", visade oss vägen på stigar, dem endast han kände.

— På den här vägen, sade han och pekade på den väg, där vi nyss färdats, skulle ni ha kommit till Poutvert, där fru Frolie har ett värdshus. Det påstås, att gumman har godt om mynt. Där stå också preussarna, och där ha de nyligen skjutit den unge Vauhart, men jag känner skogen lika bra som min egen ficka och skall säkert föra er fram. Gud Fader har nu beskärt oss sådana tider, att döden bor på landsvägen, friden i skogen, tysken i kyrkan och kejsaren inom galler.

— För resten är jag en dumbom och vet ingenting, tillade han efter en paus.

— Åt hvem säljer du ditt villebråd! frågade Selim.

— Ibland åt fransmännen, ibland åt preussarna, och om man tar det ifrån mig, så ger jag bort det för ingenting. Kriget slukar mycket, nådiga herrar, och för en god vara får man ofta plikta med prygel.

Den gamle pratade oupphörligt. Det var en blandning af lefnadsvishet och enfald hos honom, och hans ord tycktes bekräfta den gamla sanningen, att när de stora slåss, måste de små lida och trösta sig med att Gud Fader tagit sig en lur.

Vi frågade också vår vägvisare om den där underliga stämman, som vi hört i skogen. Det befanns, att tjufskyttarna meddela sig med hvarandra på detta sätt. Mathieu hade varit i skogen med sina tre söner, och därför hade vi hört det besynnerliga lätet från olika håll.

— Kanske också hin onde ger sig tillkänna på detta sätt, tillade gubben.

Därpå sade han ytterligare:

— Om ni hade träffat på min son Jakob, gemenligen kallad "Krokhanden", skulle ni inte ha sluppit så lätt undan, om ni också vore starka som turkar.

Det var ungefär en timme efter midnatt, då skogen ändtligen började glesna, och vi befunno oss i en dalsänka, hvars sidor voro garnerade med häckar. Mathieu talade om, att skogen inte var stor, men att vi hade måst taga en stor omväg.
24

Knappt hade morgonrodnadens första strimma framträdt, förrän vi hörde det första hanegället, och genom dimman, upplyst af solens bleka strålar, sågo vi taken på några hus och kyrktornet i en liten by, som ockuperats af fransmännen. Ett högt "Qui vive?" af soldaten, som stod på vakt, hejdade våra steg. Vi måste vänta, tills patrullen kom för att inspektera vaktposterna.

Det förundrade oss, att herr generalen, som inkvarterat sig i borgmästarens hus, icke ögonblickligen väcktes, fastäm vi talade om att vi medförde viktiga depescher från Paris. Vi fingo nattkvarter i en stuga, hvars golf var beströdt med halm, och vakt ställdes utanför. Vi kastade oss ned på våra halmbäddar och somnade tungt.

Först klockan tio nästa morgon kallades vi till generalen, hvars namn fallit mig ur minnet. Med sina gröna ögon och sitt fiskliknande hufvud såg den tjocke, pussige generalen snarare ut som en goddagspilt och landtpatron än som en militär.

Några högre officerare omgåfvo honom i respektfull tystnad. Herr Vaucourt hof upp sin röst och begynte vältaligt skildra alla äfventyr på vår färd, hvilka skulle ha förefallit högst osannolika, om han ej kunnat intyga sanningen genom att peka på de preussiska utankaskarna och hästarna, hvarpå vi ridit.

Herr Vaucourt talade sanning. Dock glömde han att tala om, hurusom jag riktat bössmynningen mot hans öra för att tvinga honom att öppna ballongens ventil. Dessutom sade han alltid "vi" i stället för "de", då han beskref ridt och blodutgjutelse.

Hela tiden han pratade, stodo Selim och jag sida vid sida lutade mot våra bössor. Officerarna betraktade oss under tystnad, men när herr Vaucourt ändtligen hunnit till slut, reste sig generalen och talade sålunda:

— Mina herrar! Här får jag för er presentera denne Frankrikes krigiske son — härvid pekade han på herr Vaucourt. — Om alla fransmän ginge i hans fotspår — hur heter han? — så skulle vårt land redan vara fritt från fiender. Denne krigare — hur heter han? — vill ej skryta, men genom kulor och dylika faror har han kommit fram till oss. Och därför, mina herrar, därför...
25

Härvid började generalen torka sina läppar med en servet. Officerarna smålogo, och Frankrikes krigiske son rodnade som en pion och kastade i sin förvirring en ömklig blick på oss. Selim bet ihop läpparna, och jag sökte med blinkningar öfvertyga Frankrikes krigiske son om att vi alls icke ärnade protestera mot de loford, som slösades på honom.

Emellertid hade generalen tagit en af de ordnar, som bildade en hel stjärnkonstallation på hans bröst, och fortfor:

— Träd närmare, Frankrikes krigiske son! Jag hoppas, att — hur heter det? — att diktatorn godkänner detta mitt handlingssätt samt det ordenstecken, hvarmed jag utmärker er, min herre.

En af officerarna, en högrest karl med groft, osympatiskt utseende, kunde ej längre hålla sig, utan sade:

— Ursäkta, general! Men det förefaller mig, som om de båda andra herrarna...

Men generalen bjöd honom tystnad med handen och vände sig till oss:

— I ären främlingar, som nu först hafven trädt under de franska fanorna. Blicken upp till denne hjälte! Kanske skall ett liknande tecken en gång glänsa på edert bröst.

Jag fruktade att Selim skulle rusa upp för att inte spricka af skrattlust. Men han stod skenbart lugn och kall, fastän jag nog märkte, att detta uppträde både roade och förargade honom.

Men den hederlige herr Vaucourt började nu högt försäkra, att korset tillhörde oss, icke honom, hvilket gjorde att den intelligente generalen råkade i val och kval, huruvida herr Vaucourt var mer krigisk eller blygsam.

På aftonen samma dag bjöd Mirza offioerarna på middag, och där rullade guldmynten som ärter.

Dagen därpå bröto vi upp till La Rochenoire. Så slutade vår luftresa från Paris.


The above contents can be inspected in scanned images: 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25

Project Runeberg, Sat Oct 7 19:55:13 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free