Selim Mirza / II (1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

Ända fram till departementet Haute-Saône redo vi genom trakter, som till största delen voro bosatta at fransmännen, ehuru de i norr opererande bayrarna lyckades bibehålla förbindelsen med preussarna, som belägrade hufvudstaden. Verklig fara hotade oss blott från franska marodörers sida, af hvilka det var fullt på landsvägarna och som här och hvar ej skydde att plundra och råna. Vi hyste dock ingen fruktan för dem, så mycket mindre som vi åter voro tre, ty ehuru herr Vaucourt, "Frankrikes krigiske son", på en annan väg begifvit sig till Bordeaux, hade vi redan på andra dagen fått i ressällskap en viss Jean Marx, bördig från Elsass, en 18-årig bondpojke, som ej fruktade något i hela världen och redan efter första dagens bekantskap var färdig att gå i elden för oss.

Landet bar öfverallt spår af kriget. Här och där träffade vi på nedbrända byar, hvilkas invånare gömde sig, då vi nalkades; åkrarna lågo vanskötta; hopar af utsvultna och aftärda stackare smögo som spöken omkring på potatisfälten och letade rester af fjolårets ruttnade rotfrukter. Kriget låg i luften öfverallt, och oupphörligt förföljdes vi àf ett vidrigt brandos. Nattetid rödfärgades synranden ofta af mordbrandens flammor, och från hedarna hälsade oss hundarna med sitt ömkliga tjut i månskenet. Ett par gånger passerade vi slagfält, där det ej längre fanns kvar några lik af människor och hästar, men som ändå kändes igen på mängden af svedda pappersbitar från de afskjutna laddningarna. På sina ställen var marken såsom snöhöljd af dessa papperstussar.

En gång kommo vi till en by, som var alldeles öde. Utom några magra höns, som med gälla pip flaxade bort vid vår åsyn, fanns det endast en gammal gumma, som var fjollig. Hon satt på trappan till en halft förstörd stuga och pratade högt för sig själf. Af hennes

27

osammanhängande svar kunde vi med möda sluta oss till att byns invånare för ett par dagar sedan skjutit på de preussiska ulanerna, men sedan flytt af fruktan att hela byn skulle bli lagd i aska.

En natt knackade vi på dörren till en stuga, genom hvars fönsterglugg ett ljus glänste fram. På en lång stund ville man ej öppna för oss, men slutligen visade sig en karl med ett så vederstyggligt utseende, att vi kunde tro, att det var själfva vargen som välkomnade oss. Marx försäkrade att det var en likplundrare och rådde oss att ej stanna där öfver natten, ty här kunde man lätt få känna knifven under refbenen, såsom han uttryckte sig. Men som vi voro genomtrötta, beslöto vi att stanna där. Inom kort inträdde ytterligare fyra galgfåglar, som sneglade på oss under lugg och med begärlighet tittade på våra reseffekter. Marx var ute på gården hos hästarna. Men Selim gjorde processen kort: han tog vår ulfvavärd i strupen, klämde honom mot väggen och satte pistolen mot hans mun.

— Måtte pesten ta dig, otäcka svin! Kör genast ut dessa rackare, annars skjuter jag både dig och dem i pannan! Och om något af hvad vi ha med oss kommer bort i natt, låter jag hänga dig.

De vilda sällarna brummade argsint, och en af dem lät till och med förstå, att han var i borgmästarens tjänst, och frågade oss i stursk ton om våra pass. Men till svar tog Selim sitt ridspö och började prygla dem obarmhärtigt, hvarvid han allra minst skonade borgmästarskrifvarens rygg. Natten förflöt lugnt, och nästa morgon bröto vi åter upp.

Vägen blef nu svårare, ty vi färdades fram på sträckor, som nästan helt och hållet voro tagna i besittning af tyskarna, mellan hvilka glesa trupper af franska friskaror hetsades och förföljdes såsom vilda djur. Byar och städer voro dock här mindre härjade än på de stora stråkvägarna, där de båda härarna sammandrabbade. Folket höll sig undan från tyskarna och fogade sig efter öfvermakten, men just därför var det så mycket svårare att få hjälp och anvisningar. Att komma fram till La Rochenoire öfversteg nästan mänskliga krafter, ty å ena sidan visste ingen, hvar han befann sig, enär han jämt

28

var på rörlig fot; å andra sidan måste man för att söka honom kasta sig rakt i gapet på preussarna, af hvilkas trupper man oupphörligt var omringad och lätt kunde bli observerad.

Jag kan sålunda säga, att vi tre — Mirza, Marx och jag — började föra ett litet krig på egen hand. Vi smögo oss fram blott om nätterna och rättade oss efter nyheter om röfvade konvojer, upprifna friskaror, uppfångade patruller oeh dylikt.

Det var en präktig pojke denne Marx, med sin för Elsass karaktäristiska flegma och likgiltighet för allt, som försiggick rundtomkring honom. Stundom föreföll det rent af som om hans mod härflöte af en allt för stor slöhet och omottaglighet för intryck i förening med oförstående af faran. Men det var inte den riktiga orsaken. Marx hatade tyskarna med lif och själ, och hos flegmatiska temperament pläga deras känslor af hat taga sig särskildt underliga uttryck. För öfrigt hade han en spårhunds slughet och var kallblodigare än vi andra.