Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 12 februari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
117
Missionsskolan.
Vårterminen börjar.
Vårterminen vid vår missionsskola tog sin
början den 2 dennes . Det blev en god början
■och en — något ovanlig.
Det icke vanliga var, att terminen »öppnades»
i matsalen och att eleverna först hade ordet. Så
förordnade rektor Mosesson, då han välkomnade
•den kring de dukade borden samlade skaran:
.skolstyrelseledamöter, skolans lärare och elever.
Det var ju alldeles som en familjehögtid med ett
fritt och ljuvligt väsende.
Efter kaffet skulle eleverna i korta ord
berätta om vad de erfarit under julferierna. Och
det var värdefullt att höra på. Här ett och
annat exempel:
Hör på en, som rest i Kronobergs län. Han
tyckte ej om att man talade om det »mörka
■Småland» och därvid förnämligast tänkte på
Kronobergs län. Där vill folket gärna höra
Guds ord, fastän det precis ej alltid lyckas att
strikt följa det uppgjorda, bästa utkastet för
predikan. Väl hade han en gång måst inställa
ett möte, emedan socknens präst med sin
varning lyckats så bra, att ingen kommit till mötet.
Men det.var bara en gång och betydde mindre.
Många frågor ställdes till honom om Förbundet.
Och det visade ju, att man även där har intresse
för vår verksamhet. I varje fall ville folket veta,
huru vi hava det och vad vi vilja.
Hör vidare på en, som varit på en annan ort
i Småland. Där hade han haft gott och skönt.
En kär gubbe hade han träffat, som var så glad,
därför att han i n:r 2 av denna tidning sett, att
vi skulle blicka uppåt och emedan Gud
verkställde »bottenskrapning», något som Gud
särskilt kunde. En annan åter hade varit ute på
havets öar någonstädes efter västkusten. Där
var fienden vred och prästerna just inte
vänliga. Men Gud hade välsignat verket till själars
frälsning. En hade varit någonstädes i
Östergötland. Där har den bekante Lee verkat någon
gång i tiden och där var marken hård. Men
även han hade sett ordet bära frukt. En annan
hade rest i Närike, där han av fäderna fått veta,
att det förr varit livligare där än nu men att
»den gamla läsarandan» fanris kvar. I
Värmland hade en annan varit. Där går det bra att
predika, och särskilt bland juniorerna hade en
väckelsens ande gått fram. Bland juniorerna
hade ock en annan, som varit på en plats i
Västergötland, fått se väckelse gå fram, och en
församling skall nu bildas där. En annan hade
varit på en plats, som han hört kallas »det
saliga hörnet i Västmanland», én plats, som han
för övrigt sade »vara känd över hela världen».
Och då förstår man, huru denne elev fann sig
där. I Dalarne åter hade en annan varit. Det
landskapet hade i pojkåren — förskräckt
honom. Men han hade funnit en bedjande
församling, och det hade hänt, att han icke hunnit
mera än att börja läsningen av sin text, förrän
människor började gråta över sina synder.
Hälsingland har ett präktigt folk, sade en, som
verkat där med framgång och välsignelse. Jämten
kan vara hård som fjällen, dyster som skogen,
lekande som bäcken, sade en, som rest i
Jämtland. Har man en gång vunnit jämten, har man
i honom fått en trofast vän. På en plats däruppe
sade folket, att de hade en så bra präst, att det
»icke var någon skillnad på bonden och prästen».
En annan hade varit i Ångermanland, där han
skulle verka i fyra församlingar. På den
första utbröt väckelse, och så skedde, att han blev
där hela tiden. De andra församlingarna
avstodo var och en sin tid. Ett sjuttiotal hade där
kommit till tro. I Piteå hade en annan varit. Ja
han är där ännu. Där hade en kraftig väckelse
utbrutit, och i en skrivelse hade han begärt att
få stanna där tillsvidare. I församlingen på
Lidingö hade ock, särskilt bland den halwuxna
ungdomen, en väckelsens ande förnummits. Det
talade visserligen icke en elev utan en magister
om. Men det gjorde saken icke sämre.
Detta blev ju mycket. Men det är dock alls
icke allt av vad som sades om Guds verk i vårt
land. Det var kraft i sången, som avslutade
dessa vittnesbörd: O tänk så många kära bröder
Nu följas åt till himmelen etc.
Sedan samlades skaran i hörsalen, där
skolans rektor först förrättade upprop. Det gick
fort undan med namn och »ja», så fort, att jag
kom att tänka på gamle lektor Ödman, då han
på sitt gemytliga sätt återgav, huru det lät, då
han under sin skoltid i Karlstad hörde en präst
läsa kungörelser i kyrkan.
Sist hade skolstyrelsens ordförande, Sv.
Bengtsson, ordet. Med ledning av Pauli ord: jag har
lärt mig att vara nöjd med de omständigheter, i
vilka jag är, höll denne ett tal, ett lärorikt och
hjärtligt tal. En predikant kan komma med
glödande värme men mötas av likgiltighet och
köld. En missionär kan med hjärtat i brand för
Guds rike gå ut till hedningarna men möta
svårigheter och umbäranden av många slag.
Viktigt är det i varje läge att ihågkomma dessa
apostoliska ord. Talaren slutade med bön om
Guds välsignelse över skolan och dess arbete.
Härmed var den angenäma och uppbyggliga
samvaron avslutad. J. II.
Om du vill bli olycklig, så se på dig själv;
om du vill bli förvirrad, så se på andra; om du
vill bli lycklig, så se på Jesus, dän Frälsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
