Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 19 februari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
MISSIONSFÖRBUNDET.
Var sann.
Av missionslärare G. Blomberg.
De små barnens rättframma, öppna och ärliga
väsen utövar en underbar tjusningskraft på oss
äldre. Dessa älskliga varelser giva sig, sådana
de äro, och förstå inte bättre, än att de säga, vad
de mena. Därför blåser det ock friska vindar
i deras krets, luften är ren och klar, och vi
känna en sådan vederkvickelse av att umgås med
dem. Det dröjer emellertid inte så många år,
förrän en förändring börjar inträda hos barnen.
Gossen eller flickan har fått erfarenhet av de
vådor, det har med sig att vara den man är
och att säga som det är. Man får aga, om man
talar sanning, och därför ljuger man. Man blir
utskrattad, om man öppenhjärtligt tillstår sin
okunnighet, och därför hycklar man. Man får
obehag, om man säger sin ärliga mening, och
därför håller man med om det, som man innerst
inne fördömer. Den oskuldsfulla barnatiden är
förbi, och föräldrar och lärare få börja förmana
barnen att vara sanna.
Det gäller för oss att söka dana fram ett ungt
släkte, hos vilket sanning och rättfärdighet
förblir bofast. -Men vad är att göra? Ett svar på
den frågan erhålla vi, om vi göra klart för oss
en av orsakerna till detta förfall. Det är under
samvaron med oss äldre, som barnen förlora
sin paradisiska oskuld. Med oerhört allvar
tränger sig därför den frågan inpå oss: Äro vi
själva så sanna, som vi borde vara? Om vi
själva icke äro detta, huru skola väl barnen då
kunna förbliva sanna?
Är det inte så, att vi i barnens
utvecklingshistoria känna igen vår egen? Även vi voro en
gång lustvandrare i Paradisets gårdar,
rättframma, öppna och ärliga i vårt väsen, precis
såsom dessa små älskliga varelser. Men även
vi drevos ut därifrån. I det kyliga klimat, i
vilket vi nu leva, hava vi måst ikläda oss ett visst
manér, anlägga vissa talesätt och fraser, måst
lära oss konsten att med ord dölja våra tankar,
eller att vara mångordiga utan att säga något,
att vända kappan efter vinden, etc. Yi erforo
nämligen detsamma, som barnen nu erfara: det
har sina vådor att vara sann. Vågar man icke
risken finnes intet annat att göra än att falla
undan och följa med strömmen, att skicka sig
efter denna tidsålders väsende.
Fruktan är sålunda det stora spöke, som vill
hindra oss ifrån att vara sanna. Vi rädas för
människorna, vad »folk» skall säga och tänka,
i händelse vi skulle vara oss själva. Älskar man
nu skenet och ej sanningen, gripes man av
människofruktan. Vill man däremot intet annat än
sanningen, övervinnes fruktan. Vi vilja ej
bliva bedragna av andra, och lika litet vilja vi då
bedraga någon. Uppenbara våra medmänniskor
fel hos oss, som vi varit blinda för, göra de oss
allenast en tjänst, och vilja de förakta oss,
därför att de känna oss, är felet icke deras.
Den som vill vara sann, fruktar ej heller att
taga konsekvenserna av sitt handlande. Den
söker icke svänga sig undan, vad den sagt eller
gjort utan står för sin handling. Den har som
rättesnöre Mästarens ord: »Sådant skall edert
tal vara, att ja är ja och nej är nej. Vad
därutöver är, det är av-ondo». Den som vill vara
sann är som andra människor långt ifrån
felfri, men ett måste man säga om henne, och det
är, att hon i allt är bottenärlig.
Men ej blott mot oss själva, skola vi vara
sanna utan jämväl mot andra. Ej så att därmed
menas, att vi skola gå och tala om för alla, vad
som rör sig i vårt inre. Men när vi tala, skola
vi sprida sanning omkring oss, friska vindar
med sälta i sig. Men bärvid gäller Pascals ord:
»Att säga sanningen är nyttigt för den, som det
gäller, men högst ofördelaktigt för dem, som
säga den, emedan de alltid bliva hatade. De,
som leva tillsammans med furstar, älska ju i
allmänhet mera. sina egna intressen än de älska
furstens, och följaktligen akta de sig noga för
att genom att alltid säga honom sanningen
bereda honom en fördel, som skulle lända dem
själva till skada». Den som vill vara sann,
måste frukta Gud men eljest ingen. Den måste
taga sitt kors på sig och följa Kristus. I Jesu
efterföljelse luttras själen, sanningen
genomsyrar hela personligheten, och gudsbelätet blir
härligare utdanat. I Jesu efterföljelse blir man
skickad att såväl bland unga som gamla vinna
terräng för det rike, som skall komma, i
vilket rättfärdighet skall bo.
Rättvik. |[ Rättviks missionsförsamling bar
hållit sitt årsmöte. Det öppnades av D. O.
Hansson med hälsningstal och bön.
Ur den upplästa årsberättelsen meddelades
att verksamheten under det svunna året varit
särdeles framgångsrik i alla avseenden.
Medlemsantalet var vid årets början 88. Under året
har församlingen haft en god tillslutning, så
att medlemsantalet är vid årets slut 123.
Inkomstsumman under året var kr. 9,859: 97
med ett saldo till nya året på kr. 246: 87. Till
församlingsföreståndare omvaldes pastor A.
Söderman. De i tur att avgå ur styrelsen
omvaldes och utgöres styrelsen av D. O. Hansson,
Ax. Johansson, J. P. Nordlund, Enis And.
Hansson ooh fru Kerstin Bergman. Dessutom
valdes olika funktionärer ooh kommittéer. Det
av frid ooh kärlek präglade årsmötet
avslutades med tal av pastor G. D:son Bloom och A.
Söderman. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
