- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
135

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 19 februari 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MISSIONSFÖRBUNDET.

135

Du kan ju fråga Jesus.

I ett hem någonstädes i vårt land där det rått
ett synnerligen gott familjeförhållande trädde
sorgen in över hemmets tröskel. Husfadern, sona
var i sin krafts dagar, kallades ur tiden. Han
hade varit varmt fästad vid sin hustru och sina
barn. Han var den andliga rådgivaren för sin
hustru och hennes jordiska stöd. Till honom
hade hon alltid fått gå med alla sina andliga
spörsmål. Nu var han borta, och hon var
lämnad allena med sina många frågor och sin sorg.

Men skilsmässan väckte nya frågor med
avseende på det land, dit mannen hade gått.
Tillvaron i det landet var ju så okänd. Skulle man
där återse sina kära? Skulle man där bland
millioner saliga andar igenkänna den, som man
här älskat och varit förbunden med?

Hon sökte svar på dessa frågor bland sina
vänner. De sökte så gott de kunde besvara dem,
men fullt tillfredsställd kunde hon ändå ej bli
av deras svar. Kom någon ny predikant på
besök, fick han samma frågor. Åter och åter
upprepades samma orosfyllda, bekymrande fråga:
Hur skall jag kunna veta, vilken som är min
käraste? Frågan riktades åter i ett rätt stort
sällskap till en besökande, äldre predikant.
Vännerna, som hört frågan så många gånger förr,
stodo lite undrande och bekymrade för hur
svaret skulle upptagas. Predikanten satt tyst ett par
ögonblick. Så kom svaret: Du kan ju fråga
Jesus. Han vet det. Det svaret gick rakt till det
bekymrade hjärtat och skingrade allt dess tunga
mörker. O, sade hon, det har ingen förut sagt
mig. Han vet det. Hon frågar ej mer. Hennes
själ har funnit vila i det svaret. Jesus skall en
gång ge henne det svar hon behöver. Hon väntar
med glädje på den dagen. Gud har givit henne
mod och arbetsglädje. Han, som lovat vara
änkors försvarare och de faderlösas fader, har
även här visat sig vara den trofaste Guden.

Du kan ju fråga Jesus. Han vet det. Skulle
icke det svaret, som blev denna bekymrade hustru
till så stor hjälp, kunna bli ett svar till många
hjärtan? Han kan lösa de frågor, på vilka ej
människor ha ett svar att ge. Många frågor
finnas redan besvarade i hans ord. Må vi stilla
böja oss inför de där givna svaren. De frågor,
som där icke få sitt svar, särskilt do frågor, som
rör a evighetens underbara värld, torde vi gott
kunna lämna, till dess vi mötaa vår Frälsare.
Han skall då ge oss svar på dem alla.

F. P—n,

Predikantkåren.

Pastor D. Hedegård, Eslöv, har vid Lunds
universitet avlagt filosofie kandidatexamen
med grekiska språket och religionshistoria som
huvudämnen.

Fastlagssöndagen.

Luk. 18: 31—34.

Se, vi gå nu upp till Jerusalem, sade Jesus
till de tolv. Ooh det är, som om jag läste
lärjungarnas tankar: Jaså, skall det nu äntligen
ske. Det hava vi tänkt på länge.

Ja, nu skulle det ske. Men ioke på det sätt,
som lärjungarna tänkt sig. Då skulle det
däremot äke, vad profeterna hava skrivit om
Människosonen. Det hade väl även de tolv läst,
läst och glömt, alldeles som vi understundom
göra.

Till Jerusalem!

Huru hade icke tanken därpå föresvävat
de tolv som deras längtans mål, deras glada
förhoppningars fullbordan! Med judarna i
övrigt delade de uppfattningen om att Messias
skulle upprätta ett fritt, ett mäktigt och av all
jordisk glans omstrålat rike. Odh det var för
dem som alldeles givet, att de då skulle först
av alla bliva ihågkomma med äreplatser.

Men det blev icke, gick icke efter deras
köttsligt färgade beräkningar. Det blev
alldeles raka motsatsen. Där de väntade den stora
glädjen, mötte dem i stället den stora sorgen.
Det blir så ej sällan för Herrens trogna
härnere.

Jesus gick nu till Jerusalem för att dö,
aktad som missdådare. En av hans egna
lärjungar skulle förråda honom, hans eget folk
utlämna honom ooh hedningarna korsfästa ooh
döda honom.

Jesus måste dö men icke för sin egen utan
för din odh min skull. Vår väg går till döden,
som är syndens lön, ooh för att frälsa oss från
döden måste Kristus stiga ned i döden. Vår död
är oss påtvingad, är för syndens skull. Kristi
död var frivillig, skedde för kärlekens skull.
I sin outsägliga kärlek gick Kristus ända ned
i döden efter det förlorade. Det var fienderna,
som i sin förfärliga ondska dödade Jesus. Men
Gud kom dem i vägen, såsom det ofta annars
sker. Icke deras onda planer utan Guds eviga
frälsningsrådslut fördes så fram till sin
fullbordan.

Till Jerusalem!

Ett fritt Jerusalem, ett härligt och
ovanskligt hade också Jesus för sin blick. Men vägen
dit gick genom Getsemane och över Golgata —
för att han skulle föra oss med till denna
härlighet. Det må ock vi lägga på våra hjärtan.
Det blev dodk till sist Jerusalem, såsom
lärjungarna här väntade •—■ ett nyuppståndet,
förvandlat, förhärligat Jerusalem, alldeles som
Jesus segerrik, förklarad, förhärligad uppstod
från de döda! J. H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:07:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/missio/1925/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free