Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 5 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
MISSIONSFÖRBUNDET. 166
Mose Lunungu.
Från Kongo har ingått underrättelsen att vår
präktige och högt värderade infödde
medarbetare i missionen, Mose Lunungu från Nganda,
avlidit vid Londe station natten till den 7
januari efter en veckas sjukdom i dubbelsidig
lunginflammation.
Mose Lunungu var född vid Nganda och hade
förmånen att från tidigaste år växa upp under
missionens inflytande.
Hans föräldrar voro evangelisten Makumba,
om vilken missionär P. A. Westlind utgav i
bunden stil boken »Kumbas levnadsöden», och hans
hustru Sangila, båda Gud och missionen varmt
hängivna.
I Nganda skola deltog Lunungu med liv och
lust och var bland de främsta i sin klass, ehuru
han samtidigt var anställd som tjänare hos
missionärerna, vilken uppgift tog en god del av
hans tid i anspråk. Vaken, livlig och
tjänstvillig var han med sitt öppna, ärliga väsen alltid
till glädje för sin omgivning, och aldrig
någonsin vare sig från hans uppväxttid eller senare
har man hört och förnummit annat än gott om
honom. Läraktig och begåvad som han var
förstod han rätt mycket svenska. I franska språket
var han skicklig och anställdes därför i
evangelisationsarbetet vid Indo station i Franska Kongo.
Men då därvarande administration senare
förbjöd infödda från Belgiska Kongo att vistas
inom den franska kolonien, flyttade han till Londe,
där han bland annat var medarbetare i vår
tidning »Minsamu Miayenge» (— Fridsposten).
L. var vid sin död omkring 35 år. Hans död
betyder en stor förlust för missionen. För alla
dem, som kände den bortgångne vännen, kom
dödsbudet som ett smärtsamt slag.
Frid över hans ljuvliga minne!
C. W. L.
re hennes personlighet, ej långvarigt. Genom sin
rena, okonstlade gudsfruktan, sitt ödmjuka
tjänaresinne ocb sin goda vilja att sätta sig in i
våra tycken och seder, har hon för oss alla
blivit en värderad ooh avhållen vän i
kamratkretsen.
Min hustru förenar sig med mig i hjärtliga
hälsningar till alla missionsvänner.
I Herren tillgivne
Gottfrid Palmberg.
Bed för missionärerna!
Vår sjömansmission.
Julfirandet i Sunderland.
Av sjömansmissionär Simon Peterson.
Det kan tyckas, att det är väl sent att nu
skriva om julen och händelserna i samband
med den. Men som julen i en sjömanskyrka
räcker längre än annorstädes, och jag ju ville
dröja med att skriva därom, tills den är över,
så hoppas jag, att läsaren blir nöjd med
förklaringen.
Julen i en sjömanskyrka räcker som sagt än
längre än hos andra. Ibland börjar ock
julfirandet där före jul. Detta är som regel fallet,
då det finns fartygsbesättningar, som måste
lämna hamnen före jul och som avgå till
sådana platser, där det ej finnes någon
sjömansmission.
Efter jul fortsätter julfirandet, så länge som
det finnes barr kvar på julgranen. Och huru
länge julgranen än må stå bi, så skulle likväl
ej strömmen av svenska, norska, danska oeh
finska sjömän, som ej på många år varit med
om en julfest i en kyrka, sina ut så lätt.
Sjömanskyrkorna äro ju så få och hamnstäderna
så många. En norsk kapten, som var här efter
jul, berättade för mig, att det är 17 år, sedan
ban firade julen tillsammans med sin familj,
och på 11 år har han ej varit med på någon
julfest i någon sjömanskyrka av den orsaken,
att det ej funnits några sådana kyrkor att gå
till, där han har varit.
Därför blir det en mycket stor tilldragelse,
när en sjöman får fira julen hemma i kretsen
av de sina. Kan han ej få det, så skattar han
sig ändå lycklig, om han kan i någon
skandinavisk kyrka få känna en fläkt av äkta nordisk
julstämning. Det är något särskilt med julen.
Den är i alldeles särskild grad en stor hemmets
och kyrkans högtid. T. o. m.
englandsskandina-ven, som ju annars ej är så noga med att
uppehålla skandinaviska seder, känner då något
särskilt, vilket gör, att han då gärna gör ett besök
i sjömanskyrkan. »Exactly som hemma»,
säger han, torkar sig med avigsidan av handen
i ögonen, som bli litet besynnerliga, när
minnena storma inpå honom, samt sjunger de gamla
kända psalmerna och sångerna på äkta svenskt,
släpigt vis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
