Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 19 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■206
MISSIONSFÖRBUNDET.
OM JULENS FIRANDE VID LONDE STATION.
Av missionär C. W. Grahn.
Med anledning av våra kära missionsvänners
hågkomst av såväl oss vita som våra svarta
vänner bedja vi att genom tidningen få framföra ett
hjärtevarmt tack.
Man ställes ibland inför reflektioner och
kanske ej minst här ute vid tillfällen som
julhögtiden.
I en kongonegers liv tyckes det viktigaste
vara hans — måge, (ja, kanske även vi vita äro
besläktade med honom), och hans livliga
åstundan står till den läckra julmaten. Häruti
kanske även vi känna igen oss själva åtminstone
med tanke på julen. Om man vill göra en
kongoneger glad, skall man bjuda honom på fläsk. Ja,
även negerkvinnorna lysa upp vid erhållandet
av en smula av den läckra varan. Att hava
denna rätt särskilt vid julen ha vi svenskar genom
generationer dragit med oss. Även hit till
fjärran land ha vi dragit seden med, och när det
blir jul, börjar tanken kretsa omkring den läckra
rätten. Före julen tänkte jag: är det inte
galet detta sätt att delvis göra den största av alla
högtider till en gomens och därtill införa bruket
bland detta folk? Ja, så tänkte jag, ehuru vi
kommit överens om att bjuda vårt folk på
julmat med gris. Vi hade ju ock från vännerna
hemma fått medel därtill. Så anskaffades en
Infödingar vid julbordet i Londe.
duktig »nasse», för att tillfredsställa
hungrande, längtande gäster, som väl mycket litet
förtärt dagen förut för att ännu mer uppegga
gomens trånad. Bröd köptes, ris koktes, thé
gjordes i ordning, och hela svinet blev anrättat. Ett
väldigt bord dukades, och då allt var färdigt,
bänkade arbetare och tjänare sig däromkring.
Åh, vilken förväntan man såg i deras blickar!
Fortioner lades upp och åh, vad det åts! Jag tror,
att vi vita blevo mätta av själva åsynen av huru
de infödda åto. Ögonen strålade, och vid varje
sked, som fördes till mun, skeno deras ansikten
upp mer och mer. Då man stod och betraktade
dem, kom man att ofrivilligt tänka — på
välborstade blanka svarta skor. Då måltiden var över
var också maten slut. Omkring trettio personer
hade konsumerat: ett svin på 60 à 70 kg., 20 kg.
ris, ett bröd pr man, och huru mycket thé, vet
jag ej. Då vi frågade dem: äro ni mätta? ljöd
ett enhälligt ja. Det var glädje och tacksamhet,
och då jag kände och såg detta, kunde jag ej
annat än resonera med mig själv och säga: det
måtte väl ändå inte vara galet att göra
människor glada och nöjda för någon gång, även om
det skall ske på bekostnad av fläsk. En
gammal sed. som förmår att glädja, måste därför
vara god. Då alla voro mätta och glada, talade
G. Nykvist om julens stora
gåva till såväl dem som till
oss vita. Och härvid sågo
vi hos dem tacksamhetens
glädje bryta fram. Till
avslutning sjöngo de en
tacksamhetssång för att genom
den bringa givarna sitt tack,
i första hand för den
himmelska gåvan och så till
vännerna, som så rikligt mättat
dem. Detta tack bedja vi
att härmed få överbringa till
alla, som givit till denna
måltid.
Vännerna Nykvist förena
sig med mig i varmaste tack
och hälsning.
C. W. Grahn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
