Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 19 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 MISSIONSFÖRBUNDET.
209
FRÅN SJUKVÅRDEN i MAC HEN G.
Av D. R. Wa]llquist.
Det kinesiska nyåret står för dörren. Då vill
kinesen, även sjukhusens invånare, så många
som kunna det, hem. Ty hemkänslan är stark
i Kina.
Hos oss i Macheng har den ene efter den
andre i dessa dagar lämnat sjukstugan, alla i
det närmaste eller fullt åtërställda. Sängarna
i nedre salen äro dock belagda. Deras inhavare
få fira nyår hos oss. Vi skola giva dem litet
extra god mat till nyår. Då blir nog inte
hemkänslan så svår. Ty matätandet är en viktig
beståndsdel av kinesens nyårsfirande, alldeles som
det är det i många svenska hem under julen.
I dag har en liten tio-årig parvel lämnat oss.
För tre månader sedan fördes han hit på bår.
Vilken syn! Huvudet och en del av ansiktet
var betäckt med skinnet av en höna, i vilket
fjädrarna sutto kvar. Då vi lyfte på täcket, som
höljde gossen, voro delar av kroppen täckta på
samma sätt. Det var ett konstigt förband, vars
make jag aldrig förut sett.
Barnet har sitt hem i en bergsbygd 1
sv. mil från Macheng. Det var jämte några
andra gossar en morgon under frukostlovet på
hemväg från skolan. Då fick pojken se ett djur,
stort som en stor hund, ett stycke framför sig.
Han skyndade förut för att bese det underliga
djuret. En hund var det inte. Det hade öron
som en åsna. Djuret rusade på gossen, fällde
honom till marken och sökte med sina tänder
efter lämpligt tag för att föra honom till sin
kula. Antagligen var det en varg. Vid gossens
rop sprungo de andra barnen åter till skolan.
Ropen hördes emellertid av en man, som ett
stycke därifrån var sysselsatt med att samla
bränsle. Han skyndade till, förföljde odjuret
och lyckades om än med svårighet rädda gossen.
Snart kommo gossens anhöriga tillstädes, och
han bars hem. Tvenne hönor flåddes levande,
och med skinnet betäcktes de många såren.
Blodflödet skulle härigenom stillas. Följande dag
fördes han till oss.
Det blev ett mödosamt och för gossen
smärtsamt arbete att rengöra de många såren. På
huvudet och i ansiktet funnos ej mindre än elva
sår, flera av dem både djupa och långa. Ena
örat var nästan avslitet. Vilddjuret var dock
ej orsaken till alla såren. Flera av dem hade
åstadkommits av mannen, då han med sin
bärstång tvingade besten att släppa sitt byte. I
brådskan såg han inte, var slagen togo. På
ryggen voro djupa märken efter vargens klor
eller kanske tänder. Det var en syn, som
pressade fram tårar. »Låt mej clö, låt mej dö»,
ropade den lille.
Nu är gossen återställd. Alla såren äro läkta.
Glad och lycklig ocli rundkindad återvänder
han till sin by, där far, farfar och farmor och
många vänner vänta honom. Mor är död.
Sjukhustiden kommer han nog aldrig att glömma;
ej heller mötet med det stygga djuret. De
många ärren på hans kropp äro påminnelse om
det hemska äventyret. Men han har ock fått
höra om den store Barnavännen. En sångvers,
som min hustru lärt honom, sjunger han så
gärna. Välsignade arbete att få så ädel säd i
små barnahjärtan!
I november hade vi ej mindre än sju
bränn-skadade samtidigt intagna. Iiär nedan något
om sex av dem.
I somras dog en av stadens rikaste män utan
bröstarvingar eller riktigt nära släktingar. Det
blev strid om arvet. Striden drog ut i
månader. Och under tiden stod kistan med den döde
obegraven. Till slut enade sig släkten, och den
döde fick en begravning, värdig hans ställning.
Det var då den avlidne i procession under
smäl-lares brak fördes omkring i staden för att
beskådas av allmänheten, som en korg med
smäl-lare bragtes i explosion och tre män blevo illa
brända i ansikte och händer. De fördes genast
till oss.
Några dagar därefter voro tre tjänstemän
från saltpeterkontoret i vår stad och
inspekterade smällarebutikerna i en stad ej långt från
Sungpu. Försäljning av saltpeter, varav
krutet beredes, är nämligen statsmonopol och ’ får
endast ske genom av staten bestämda affärer.
Nu funno de tre männen i en butik en kagge
krut, till vilken ägaren ej kunde uppvisa klara
papper. Männen ville konfiskera den. Det blev
strid om kaggen. Under oredan föll en brin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
