Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 19 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 MISSIONSFÖRBUNDET.
209
Min första jul i Turkestan.
Av missionär Della Forsman.
Frid på jorden oeh till människorna ett gott
behag! Så lyder julens stora budskap. Men huru
många i denna värld ha förstått innebörden av
dessa ord! Från barndomen äro de oss så
välbekanta. Varje år hava de ljudit oss till mötes.
Huru jublade icke våra barnahjärtan inför all
den kärlek och glädje, som julens budskap
bringade oss! Men huru litet visste vi icke då om all
den ofrid, tvedräkt och kärlekslöshet, som
råder ibland människorna.
När jag nu söker i minnenas skattkammare
efter det vackraste minnet från den sist
förflutna julen, är det kanske icke så lätt att säga,
vilket som är det vackraste. Måhända detta från
julaftonen, då vi alla voro församlade i den lilla
kyrkan och läste det gamla kända
julevangeliet, medan julljusen strålade emot oss från de
böga granarna och sågo, med vilken glädje de
små enkla julgåvorna mottogos. Detta var
dock icke det vackraste. Vackert var det, när
vi på juldagsmorgonen åter samlades och sjöngo
c’en härliga julpsalmen: Var hälsad sköna
morgonstund, etc., då jag nästan trodde mig
förflyttad till hemortens kära missionshus. Men jag
fördes åter till verkligheten, när jag blickade
ut över den andaktsfyllda skaran av turkar.
Denna syn lärde mig förstå, att längtan efter
Kristus, Fridsfursten, även finnes bland Islams
folk. Och det är detta, som utgör vår fröjd.
Från Turkestan. Akvedukter.
Men här är ett annat skönt minne. Det är
från Annandagens missionsfest. Efter festens
slut skall offer uppbäras, vilket sker på de
kristnas eget initiativ. Jag ser den ena efter
den andra gå fram med sitt offer. Det är icke
med tvekan och sorg i blicken. Nej, deras ögon
stråla som barnaögon, och det är icke utan att
ett leende vilar på deras läppar, när de lägga
ned sina skärvar. Icke blott de kristna äro med
och offra, utan även många andra, som räkna
sig till missionens vänner. Vår otro har
kommit på skam i detta avseende.
Det vackraste julminnet är förknippat med
skolbarnen här på stationen. De hade i år fått
sin egen lilla julgran, som vi placerat i en av
skolsalarna. När jag juldagens eftermiddag kom
ut på gården, fick jag höra sång och gick bort
till skolsalen, varifrån sångens toner ljödo.
Genom fönstret till skolsalen såg jag då en syn,
som jag aldrig glömmer och som jag utan tvekan
påstår vara det vackraste minnet från min
första jul i Kashgar. Barnen hade tänt alla ljusen
i granen och satt sig på golvet runt omkring
densamma. Deras ögon strålade i kapp med
ljusen, medan de med andaktsfyllda röster sjöngo
en av sina julsånger. Där sutto de i stillhet
omkring granen och fröjdades åt julen, under det
de sågo oavvänt upp mot de tindrande ljusen.
När jag såg dessa barn, vid vilka våra största
förhoppningar äro fästade, uppsteg mer än en
fråga i mitt inre. Skall friden bli bofast i dessa
barns hjärtan? Skola Ad kunna göra vår
Frälsare så dyrbar för deras hjärtan, att de med
glädje ikläda sig den »korsmärkta dräkten»?
Skola dessa barn en gång bliva ljus, som lysa
här i mörkret, och salt, som hindrar
förruttnelsen ibland detta folk? Skola de trots allt
motstånd från muhammedanernas sida en gång stå
som Jesu vittnen? Vi tro, att det skall ske.
Ännu har icke julens fridsbudskap funnit
genklang i så många hjärtan som vi önskade.
Men: »Herren en segrande fana oss givit, Mitt
ibland fiender höja vi den. Hjälten av Juda
vår konung har blivit, Aldrig i striden den
tappade än.»
Alla kamraterna här på Kashgar-stationen
förena sig med mig i en varm hälsning till
missionsvännerna i hemlandet.
Eder i Herren Della Forsman. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
