Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 2 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 MISSIONSFÖRBUNDET.
251
Betydelsen av Jesu död
och uppståndelse.
Av E. Sjöberg.
I.
Detta ämne har i alla tider varit föremål för
stort intresse samt studier och rådplägningar.
Ämnet är ock av högsta vikt, emedan det på
det närmaste beför den himmelske Faderns
förhållande till oss och vår frälsning genom hans
enfödde Son.
Såsom i alla frågor rörande vår frälsning
finnes icke heller här någon annan säker vägledare
än Bibeln. Vi vilja därför påvisa det
väsentligaste, av vad den boken har att lära oss härom.
Men mycket,’ som står i samband med ämnet,
kunna vi ej här ge oss in på, emedan det bleve
för vidlyftigt i denna tidnings spalter.
Paulus säger att Kristus Jesus kommit i
världen för att frälsa syndare (1 Tim. 1:14). Han
var sänd av Fadern med detta uppdrag. Han
kom i första hand till sina egna, men de togo
icke emot honom utan förkastade honom (Joh.
1:11). De kände icke Guds vishet, som
uppenbarades däri, att ban sände sin Son till deras
frälsning. Därför förkastade de honom och
korsfäste honom. Flade de känt Guds vishet,
säger Paulus, så skulle de icke hava korsfäst
härlighetens Herre (1 Kor. 2:8). De voro
oförståndiga och visste icke bättre, säger Petrus
(Apg. 3:17). Flade de varit förståndiga, så att
de handlat efter Guds vilja och mottagit
Kristus samt hyllat honom såsom sin Frälsare och
konung, så hade väl utvecklingen blivit en
annan. Härom säger P. AV. i Pietisten år 1910,
sid. 399, till Rom. 11:12: »Nu kan här frågas,
om det icke var bra, att judarna förkastade
Kristus. Därpå svaras, att det hade varit bra,
ifall evangelium icke på annat sätt hade kunnat
komma till hedningarna, men så var ej
förhållandet. Tvärtom hade det kommit till
hedningarna i en ännu rikare ström, om judarna själva
hade omvänt sig och blivit hans budbärare bland
hednafolken, men det faktiska förloppet var nu
sådant.»
Kristus måste därför såsom ett vetekorn i
jorden dö för att kunna bära frukt i världen
eller nå sitt mål, som var syndares vinnande åt
sin Fader (Joh. 12:24). Ty häri fick världen
de största bevis för Guds och Kristi kärleks vilja
att rädda och frälsa (Rom. 5:8). Jesus bad,
att om möjligt denna lidandes kallc måtte gä
förbi honom. Men det var ej möjligt att på
annat sätt frälsa de fallna människobarnen.
Därför sade Jesus efter sin uppståndelse: Måste
icke Kristus lida detta (Luk. 24:26)?
Han var kommen som Guds tjänare till vår
frälsning och, om det gällde, även därför
uppoffra sitt liv (Matt. 20:28). Detta var den
högsta tänkbara grad av hängivenhet i Guds
tjänande till vår frälsning. Han utblottade sig
själv och blev lydig intill döden, på det att vi
skulle bliva båda rika och saliga (2 Kor. 8:9;
Fil. 2:7, 8). Han var trogen i Guds tjänst och
kunde ej draga sig tillbaka utan att göra allt
som kunde göras, för att vinna människor åt sin
Fader.
Men när han måste offra sitt liv vid
utförandet av sitt frälsareämbete, så ansågo de honom
vara straffad av Gud, säger profeten Jesajas
(53:4). Men profeten säger ock, att detta var
en felaktig åskådning. Han vart i stället
genomborrad av deras synder och krossad av deras
missgärningar (v. 5), således av deras ondska
och blindhet. Även många troende kristna ha
än i dag samma felaktiga uppfattning rörande
Jesu lidandes nödvändighet. Så svårt är det att
kunna frigöra sig från ett i grunden hedniskt
åskådningssätt, som man stått under inflytande
av ända från barndomen.
Han var lydig intill korsets död vid
utförandet av Faderns uppdrag att frälsa syndare (Fil.
2:8). För denna sin Faders vilja uppoffrade
han sig frivilligt. Han gav sitt liv av fri vilja.
Ty han hade fått makt att giva det och att
taga det igen (Joh. 10:18). Och han, den gode
herden, gav sitt liv för att kunna frälsa fåren
(Joh. 10:11). Ty här var målet att frälsa
syndare. Detta var både Faderns och Sonens
gemensamma vilja och mål.
Adam står genom sin olydnad såsom
stamfader för ett syndigt släkte. Men Kristus står
genom lydnaden intill döden i hela sitt
frälsareuppdrag såsom en rättfärdig stamfader för ett
rättfärdigt släkte, som han vunnit och vinner
(Rom. 5:19). Genom denna lydnad stod han
ock alltid såsom behaglig för Gud, såsom ban
själv säger (Joh. 8:29).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
